Filosofi anno 2011...

 

 

Ljudet av apornas rasslande lek i träden och fåglarnas dova vindslag helar själen. Reparerad och tillbaka i startrutan kommer jag tillbaka till Bangui för att ta mig an det nya året.

 

När solen gick upp och dimman flydde över vattnet, den svala luften mot mina kinder och de hundratals fjärilarna fladdrade i morgondiset, tänkte jag att det var allt för länge sedan. Alltför länge sedan det bara var jag, träden, vattnet och vinden. Himlen som jagar ovanför.
Medans kanoten skar vattenytan och den högljudda tystnaden bröst av en fisk som slog tittade jag på löven som virvlade i vattnets strömmar och livet blev vackert.
Ibland måste man påminna sig.

 

Kvällens myggor som jagar i pannlampans vita ljus, sanden mellan tårna och lukten av rök som tårar ögonen får lyckan att bubbla inuti, lugnet att lägga sig.  Nattens massiva mörker, insnurrad i sovsäcken, lyssnandes till cikadorna och daggen som droppar.

 

Den röda vägen.
Den vida rymden. De brokiga byarna. De fulla militärerna. De halvnakna barfotabarnen som springer efter en vettskrämd höna. Kvinnorna längs vägen, med stora fat balanserande på huvudena. Lukten av palmvin som ligger tung över marknaden där jag stannar för att köpa stora korgar med gula passionsfrukter.

 

Tillbaka ter sin Bangui lite snällare. Nyårsfirandets rester ligger i drivor längs Avenue Boganda. Staden är tom och stillastående när jag kör in på söndag kväll. Måndag morgon har människorna väckts till liv igen och det nya året har kommit och börjar precis som det förra gjorde. Som de alla gjort.

 

På vägen tillbaka, när vi stannade för att äta lunch vid Bambaris torg, tittade jag ut mellan grässtråna från barens tak ut på barnen som lekte med en plastdocka. Kandan, inlindad och kokad i blad, var den godaste jag ätit. Mycket ska hända, året som kommer. Livet är spännande. Och skrämmande.

Och jag mindes Gunn, från Solgläntans ålderdomshem som, trots sin kropp full av cancer, varje morgon sa ”Huvudet upp, fötterna ner, och hjärtat mitt emellan.”

 

Vi tar en dag i taget, så ska detta nog gå bra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0