Nedräkning.
Dagarna försvinner i all hast och med dem livet.
Jag räknar årets sista dagar.
Livet är en karusell, en regnbåge, en bergochdalbana. Det har vi ju redan konstaterat många gånger. Och regnbågen skiftar. Från vackraste färger till tråkigaste grått, mörkaste svart. Och fort går det.
Julen kommer och går, för mig väldigt ouppmärksammad. Jag jobbar. Somnar kl 20 på soffan julafton och vaknar till en juldag med strålande sol, dimma och en kungsfiskare som flyger runt mig där jag sitter och fångar tankar i bläck på ett papper.
Man skulle ju kunna tro, att i ett land där folket lever på existensminimum, att julen inte skulle firas. Men så är det inte. Veckan innan jul kantas Avenue Bogandas buckliga trottoarer av julgranar i plast, röda pappersbollar, glitter och en oändlig mängd plastleksaker från Kina. Från skolan som kontoret ligger granne med hörs julsånger och en lärarinnas stränga visslande i en visselpipa för att hålla takten. Ett hus längs Avenue d’Independance är smyckat som den där stora villan i San Fransisco jag sprang förbi när jag bodde där. Så julen är ett faktum, även i Bangui.
Kunder kommer och går, flygplan lastas och lastas av. Kartonger packas, vägs, tejpas och märks. Bilar går sönder och repareras. Kylskåp fylls med vatten och vattnet dricks upp. Och andas bör man, annars dör man.
Årets sista dagar ska jag möta på okända vatten. En liten flod i regnskogen, en kanot och ett par vänner väntar på mig. En liten bubbla att flyta i, ett dygn. Innan det nya året kommer, bubblan spricker och nya tag ska tas.
Vackra stunder fångas. Pärlor på ett band att vara rädd om. Alla dessa omtagningar.
