Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

 

Sommarregnet öser ner utanför fönstret. Björkarna bortanför hagen ser ledsna ut och kvigorna idisslar lyckligt i de gråkalla vattendropparna.

 

Jag är sjuk. Igen. Det känns som att det är en favorit för sommaren 2010. Malaria. Förkyld. Lite bättre. Och så ordentligt förkyld igen.  Regnet passar rätt bra med mitt humör idag.

 

För ett par dagar sedan ringde vi campen. Jaktcampen i östra RCA där fyra män under regnsäsongen vaktar campen, håller vissa vägar och den lilla fylgplatsen öppen. Från maj till oktober sitter de där, mitt i skogen, alldeles ensamma, utan att träffa en annan människa och utan någon kontakt med omgivningen förutom vårt telefonsamtal varje söndag kväll kl 20. Förra söndagens telefonsamtal bar med sig nyheter. Två barn, en flicka på ungefär 16 år, en pojke på runt 14 år hade kommit till campen till fots.  De hade flytt från den ugandiska rebellgruppen LRAs händer, hittat en av våra bilvägar och gått. Gått med Gud, som flickan sa med klar röst i telefonen häromkvällen.

LRA som härjar i östra RCA livnär sig på att överfalla byar och mindre städer för att ta mat, mediciner och människor. Män, för att bära lasten, kvinnor för att våldta och för att de ska ta hand om deras utspridda läger, barn för soldater.

 

För ungefär 6 månader sedan blev Véronique Affa tagen i staden Rafaï. Sedan dess har hon varit LRAs fånge. För ungefär två veckor sedan begav sig Véronique och Fabrice (pojken) med en liten grupp av LRA för att överfalla en by i jakt på mat. De lyckades fly. De följde floden Mbari, med eftersom floden var för bred och djup kunde de inte ta sig över floden. Längs floden kom de fram till det ställe där vår bilväg finns. Utan att veta var vägen ledde, utan att veta vad som fanns framför dem, började de gå på vägen. Nio dagar senare, utan någon mat att äta förutom lite blad och löv, kom de fram till campen, ”mer döda än levande” berättar Madani, en av vakterna.

 

Nu har de hade fått mat, nya kläder, mediciner, och snart (om allt går vägen) kommer ett flygplan för att hämta dem och ta dem hem till Rafaï. Hur kommer deras familjer reagera när de ser sin dotter/sin son komma hem? Vad tänker alla de mödrar som får höra om sina barn – som fortfarande finns kvar med LRA? Eller, hur tänker de fäder som får höra att deras söner och döttrar som togs samtidigt som Véronique och Fabrice är döda?

 

Véronique, vars röst är tunn över en knastrig satelitlinje, berättar att hon, när hon blev kidnappad av LRA hade ett litet barn. Ett barn, ett par månader gammal, som slängdes i skogen.

 

Och vad gör jag? Jo, jag tittar på regnet och bakar. Grovt bröd och hallongrottor. Ett spontant infall av glädje över att alla ingredienser jag någonsin skulle kunna vilja ha finns inom en inte alltför stor radie runt den gula sagoborgen. Och att ugnen fungerar. Att det finns elektricitet. Och musik att lyssna på. Bakar och slutar tänka. Eller, slutar tänka på vissa saker. Det grova brödet har med sig minnen från den tiden jag bodde i Örebro. Minnen från det orangea köket där alltför mycket sagts, och alltför litet blivit sagt. Hallongrottorna fyllda av barndomsminnen och en lukt av en regning helg i Göteborg. Av blöt asfalt, en varm lägenhet och min pillimariska brors ansikte när vi var små, solbrända och myggbitna.

Det är något befriande med att baka. Med att väga, mäta, blanda, se en deg jäsa, känna lukten av gyllenbrunt bröd. Av att kladda ner ett kök. Av att skrapa deg, tvätta bort mjöl från fingrarna, att städa. Att plocka ner kakor i fina rader i en vacker plåtlåda. Att bryta ljumna brödbitar, knyta prydliga kuntar. Lite som att stöka bara för att få städa.

 

 

Och. Någon annan stans pågår en helt annan verklighet.

 

När sommarnattssolen hängde tung över den spegelblanka sjön och vi talade om Bangui, Afrika, om gatubarn, fattigdom och hopplöshet sa mannen mitt emot mig ”Och mitt i allt detta bor du!”. En mening mitt emellan ett konstaterande och en fråga. Ja. Mitt i allt detta bor jag. Har jag mitt rosaröda hus vid floden, med vitkatten, med ett sammanhang, vänner, kärlek och tårar.

 

I morse, när jag vaknade och kände mig precis så där fantastisk fräsch som man gör när man har en dunderförkylning, och stod och gapade lite pittoreskt framför spegeln i badrummet och insåg att det där som gjorde ont i munnen – det var min visdomstand som jag för första gången skådade i den brokiga raden av (någorlunda) vita tänder. Då tänkte jag, för mig själv i det oförlåtande morgonljuset, att jag hoppas att jag är på väg att bli lite visare.

 

 

På Sergelstorg en varm sommarmorgon frågade mig en man, om varför jag inte skrev en bok om livet. Jag. Jag följde en uteliggare med blicken och sa att om man är under tjugofem år kan man väl inte skriva en bok om livet. Men kanske, om det nu är så, att den här visdomstanden för med sig lite vishet. Kanske då.

 

På ett tåg från Stockholm undrade en äldre herre mig om det gick bra att sitta bredvid mig. Jag, som satt med tårar i ögonen, storm inuti och musik i öronen hoppades att han skulle försjunka i sin medhavda bok och lämna mig ifred. Ifred för att rida ut stormen. Men nej. Mannen, han frågade utan omsvep hur gammal jag var. Och sedan vad jag hette. Och sedan kom den bästa fråga någon någonsin ställt mig; Vad handlar livet om om man heter Charlotte och är 22 år?

 

Jag. Jag svarade. Att heter man Charlotte Emy Mararv, är 22 år och 2 månader, så handlar livet om kärlek. Och. Jag hoppas, att oavsett hur många dagar, månader och år som läggs till mitt liv, och oavsett om mitt namn ändras, att livet fortsatt ska handla uteslutande om kärlek.

 

Livet liksom ställs på sin spets i små barns närvaro. I deras oförstörda känsloutbrott och blottade reaktioner över livet finns det en sådan naken påminnelse om hur annorlunda livet ter sig för oss, vi vuxna. Eller, vi som är kantstötta, lite hoplimmade och något trasiga. Vuxna eller ej.

 

Theo tittar på mig med stora blå ögon och upprepar dagens ord; kaka, rumpa, mage, mu och något som låter som klocka. Han pratar och när jag som den överentusiastiska faster jag är säger ”Bravo Theo!” klappar han i händerna åt sig själv.

 

Han rultar runt med en imponerande hastighet i huset. River ner allt som finns på hyllor och klättrar upp i soffor och pekar på boken som ska läsas och säger ”sitta!” med en uppfodrande blick. Så självsäker på sitt eget lilla vis. Och så kommer det. Tröskeln. Trappan. Det som att han vet att han inte klarar själv.  Då åker den lilla, knubbiga, somrigt myggbitna armen ut och de små fingrarna famlar efter en hand att hålla i. Utan att vända sig om. Utan att fundera över om det finns någon där. För det finns det ju alltid. En hand att hålla i så att man kan ta sig över tröskeln, trappan eller upp i sängen.

 

Det bara är en självklarhet för barnet att någon finns där.

Häromdagen, när Theo för femtioelfte gången skulle klättra upp för trappan till övervåningen, satt jag och tittade på honom. Och funderade över när vi slutade? Slutade med att sträcka ut handen. Slutade med att utan att fundera över från vem hjälpen skulle komma, utan att ifrågasätta om det skulle komma överhuvudtaget, och bara sträckte ut handen med en visshet om att någon skulle hjälpa oss över tröskeln.

 

Utan att fundera över om vi behövde skämmas för vårt behov av hjälp, om vi var bra nog att ha någon som kunde hjälpa oss och utan att fundera över hur det skulle se ut, om vi var tvungna att be om hjälp.När blev vi så beroende av andras reaktioner och tankar om oss. När snärjde vi in oss så, i en stolthet som ligger i att klara sig själv. Ensam är stark.

 

Theo. Lilla Theo som blir så arg så att tårarna sprutar, som skriker tills han blir lika röd som smultronen i trädgårdens gräs, som skrattar tills han kiknar, som med solsken i blick drar i mitt ben och sätter sig på golvet och pekar på boken. Theo som klappar åt sig själv när han lyckas få in skeden i munnen (utan att maten ligger på golvet, i mitt knä eller droppar från taket…). Jag önskar att du aldrig någonsin slutar famla efter en hand.

 

Jag skulle önska. Att vi skulle våga famla lite oftare. Att vi skulle våga vara känslomässigt nakna, åtminstone inför oss själva.

 

 

 

 

Jodå. Jag finns här. Jag har inte försvunnit. Förra sommaren slutade jag blogga. Att skriva om morgonmackan, dagens outfit och de nya slingorna i håret är inte riktigt min tekopp. Och sommaren är full av ytlighet, av lata dagar, av gräs mellan tårna, jordgubbsklet i håret och barnahänder som klappar med kaksmulor som flyger. Men det finns ju så mycket mer. Det finns tid. Tid att komma ikapp. Att bli ikapp kommen. Kan man säga så? Det kan man säkerligen inte, men jag gör ju som jag vill. Så ikapp kommen blir jag. Ifattsprungen av livet. Av människor. Av ett års liv som naffsar mig i hälarna. Och jag låter mig bli naffsad på.

Sommarnatten är ljummen och säden lyser som guld. Knotten bits i hårbotten och det gula huset är sagoborgen som aldrig faller. Med mjuka gräsmattor perfekta för barfotaspring, tjockkatten som luffsar runt hörnet, svalorna som svindlar i luften och med fälten som luktar hö. Det kan nog inte bli så mycket mer idyll än vad det är. Jag gömmer mig och slickar mina sår.

Man ska ju inte säga någonting, om man inte har något att säga. Så kanske ska jag vara tyst?

 

Denna förflyttelse. Mellan världar. Universum. Solen skiner så där klart som den bara gör i Europa. På ett sådant där oförlåtande, stick-i-ögonen-vis, ni vet. Jag byter flygplan och tittar på den surrande bikupa som Teminal F på Charles De Gaulles är. Vackra askar i bebisrosa och mintgrön, små franska bakverk med fluffig grädde, choklad bakom glänsande glas. En leende kvinna med blixtrande, vita tänder och en felfri svingrygg informerar om 100% ekologisk choklad med morotssmak. Jag kisar mot hennes blixterleende och längtar tillbaka till Grand Cafés sladdriga pain au cocholat.

Jag tänker ofta på min farmor när jag reser. På hennes berättelser om dåtidens resor; om långa båtresor, tåg och dagar på ånserygg. Jag lämnar Banguis översvämmade gator, pyrande eldar och älskade dofter i gryningen. Dimman ligger tung över floden, värmen som ett lock. På kvällen sitter jag på bryggan under den svenska sommarhimlen och betraktar solen som aldrig går ner. Blir biten av mygg som svävar precis ovanför vattenytan och det enda som hörs är sommarlovsbarnens glada skratt från studsmattan i den helylle sommarkvällen.

Jag skulle vilja ha en stund mitt i mellan. En liten anpassningstid. Lite adjö, lite hejhej i stilla ro. Men möten är allt annat än rofyllda. Det är pang, smasch och klapp och så är det klart med det. Mycket lite tid för andäktigt filosoferande över förflyttelsen. Men sådant är det; livet.

På bryggan sitter Erika. Dessa älskade människor, dessa älskade möten. Att ta igen åtta månader är svårt, var bröjar man? Men samtidigt så lätt. En andfamilj simmar förbi och jag tänker att jag är förbaskat lycklig. Så urbota lycklig. Som gör allt jag gör. Som ägnar livet åt att välja och vraka. Mellan jobb och studier. Välja mellan vilket land jag ska bo i, vilken stad jag ska besöka. Välja vilken man jag ska leva med, mellan sol och regn. Mellan tvåsamhet, flersamhet och ensamhet. The winner takes it all, eller hur? Jag är nog ante mig vinnaren. Sagt på mitt mest ödmjuka sätt med den hederliga, svenska, jantelagen i ryggmärgen, förståss...

Det låter som en klyscha, jag vet, men livet är här och nu. I vilken soldränkt sekund som helst, kan livet förändras. Och just därför, just för att det enda jag har är här och nu blir jag rusig av lycka när solen vägrar gå ner, när Erika skrattar och när vattnet kluckar förnöjt mot bryggan. Det glänser glänser min vän, det glänser.

Jag har redan lite cellskräck. Redan lite klåda. Ett par timmar senare på Europeisk mark och jag redan blivit påmind. Påmind om varför jag inte lever här. Men det är väl rätt fint, att bli påmind om det, när man precis beslutat sig för att stanna, stanna där på andra sidan jorden vid den där fuktiga linjen ekvatorn.

Livet blir vad man gör det till, och nu, just nu, ska jag titta på glitterglanset och glömma resten.

 

På långt håll hör man musiken. En skrålig variant av Michael Jacksons ”Black and white”. Ett hus med stora sprickor i de elefantgråa betongväggarna. Inga dörrar. På golvet inne i huset sitter människor. Barn, vuxna, tonåringar. På en flimrande TV dansar Michael Jackson och ljudet måste vara öronbedövande. Utanför huset vajar ett bananträd i vinden och på en svart griffeltavla uppsatt på väggen står det med spretig stil ”Cinéma Papa Wemba” och en lista på de olika visningarna som kommer äga rum idag. Längst ner står det ”Pas de copure”. Inga strömavbrott. Jag ler.

 

Klockan är sju på morgonen men kvarteret är klarvaket. Längs jordvägen som lyser röd i soluppgången säljer kvinnor bröd, tjock, genomskinlig risvälling, kaffe och flottiga makala. Från träkärror erbjuder tonårskillar bröd med mosad avokado, hårdkokta ägg och mangbere - kall, jäst maniok inlindad i blad. De små affärerna längs vägen har slagit upp sina portar. På hyllorna paraderar sardinburkar, sytråd, rakblad, salt, socker och batterier. Vi möter kvinnor och barn på väg ut till planteringarna, men stora fat balanserandes på huvudena och hackor, spadar och macheter i händerna. Deras kroppar blir mörka konturer mot solen som smeker horisonten.

 

Det luktar rök från högarna med sopor som man satt eld på i dikena. Runt de pyrande eldarna sitter barn i klungor och värmer sig. Övermogna mango ruttnar i morgonsolen och flugorna surrar, stora, tjocka och glittrande i daggen.

 

Klockan ringde fyra imorse och jag, fransmannen och lärarinnan klättrade upp på kullen i det grådunkla mörkret där buskarnas blad blev till invecklade mönster i svart. Vi går en lång promenad genom Banguis bakgård när dess invånare gnuggar sömnen ur ögonen och solen går upp över ännu en ny dag. Jag älskar Banguis kvarter. Där livet är som i vilken by som helst. Där barnen klättar i mangoträden, getterna springer över vägen och grisarna bökar i dikena. Där männen sitter i skuggan och dricker palmvin, där kvinnorna hytter efter hönorna som äter ur grytorna som står på gårdsplanen och där taximotos (motorcyckeltaxi) brummar infernaliskt och bävande knakar under tyngden av tre vuxna, två barn och ett stort fat maniok och där kvartersbiografernas skramlande dialoger blandar sig med tupparnas gal, den tjocka lukten av kaffe och moskéernas mässande.

 

Vägen fortsätter förbi bebyggelsen, slingrar sig mellan de två kullarna och gruset knastrar under mina skor. Dammet färgar huden och läpparna blir torra i vinden. Solen sticker i ögonen och livets dolda gåvor är vackrare än någonsin. Mellan de två kullarna ligger Kassaïs kyrkogård. I flera kilometer kantas vägen av gravar i olika stadier. Övervuxna, dolda under ogräs, välskötta, överdådiga med ett vinglande monument och en kitschig krans med plastblommor, enkla kullar av röd jord, små handskriva skyltar, bortglömda och nästan osynliga.

 

Solen lyser makabert vackert över döden och det hela ser nästan pittoreskt ut. Nästan. Jag kan inte låta bli att läsa på de skyltar som står i givakt närmast vägen. Majoriteten av de döda är födda mellan 70 –och 80-talet. Och på de flesta skyltarna står det ”née vers 1983”, född runt 1983. Det är ju inte så viktigt med ålder, eller hur var det nu?

En påminnelse om skevheten. Om en generation som dör och lämnar barn och mor-och farföräldrar kvar. En man gräver en grav bredvid vägen och hälsar glatt på oss när vi går förbi. Kontraster.

 

Precis där gravarna slutar ståtar Banguis stolthet. En gokart-bana. En ranglig byggnad, en bana omringad med en mängd risiga bildäck och, om turen vill sig, en gokart som glatt puttrar runt den lilla banan. Banguis borgmästares stora verk. Från banan kan man titta ut på den stapplande armén av gravskyltar och det oregelbundna mönstret av upphöjda gravkullar.

En fluga surrlandar och fastnar i svetten på min arm. Stegen går förbi en gudstjänst, militärbasen med höga murar och taggtråd, fängelset vars väggar är målade i landets flaggas färger. Uppförsbacken där den katolska skolan ligger, reklamskylten med en bild av President Bozize och texten ”Bozize acceler la RCA en marche”. Lite längre bort en annan reklamskylt för CIE som ska organisera det stundande presidentvalet ”Nous avaoncons surment …” (”Sakta men säkert…”) i rosa text bredvid bilden av en sköldpadda.

 

Hemma i det rödrosa huset bredvid floden. Frukost på verandan. Kaffe som bränner läpparna och vackra vänner. Vi tittar på tiden som passerar och de vita kohägrarna som spatserar på gräsmattan.

 

Senare, när solen ännu en gång börjar krypa ner mot horisonten sitter jag på Sofitels terrass och smakar på vinden som blåser över floden. På himlen hopar sig mörka moln och ett regn på andra sidan vattnet färgar solnedgången gråblå. Vid flodens strand drar fiskare upp tomma fiskenät. Silke med det vackra håret gömmer sina trötta ögon bakom solglasögon, Sylvie är friskt solbränd och vi pratar om livet. Livet det vackra. Det svåra. Livet det osjälvklara.

Ghana spelar mot Serbien i fotbolls VM och när Ghana gör mål hör vi ett jubel från andra sidan floden. Fiskarna börjar skrika och två killar hjular av glädje på stranden. Sofitels personal klappar i händerna och glömmer bort att ge oss notan. VM-febern har skjutit i höjden.

 

Precis innan de sista ljusstrålarna försvinner tar vi farväl. Jag kör hem, och tänker att det är min näst sista helg i Bangui för denna gång. Och trots allt börjar klumpen göra sig påmind. Ångestklumpen. Värjer mig redan för att säga hejdå, att lämna bakom och försvinna. Trots att jag vet att jag kommer tillbaka. Men, det är precis som det ska vara. Det är väl så man vet att man är på rätt ställe.

Blogg.se strejkar och bilden har ingenting att göra med blogginlägget. Egentligen. Men. Kanske har den det.På sitt eget sätt.

 

Containerflickan. Jag har aldrig sett henne förut. I det dova mörkret ser hon ut att vara fyra-fem år. Hennes ögonvitor blänker och hennes mörka huds konturer suddas ut i det svarta mörkret.

 

Jag överaskas av ett häftigt regn. Jag springer på kullen när himlen öppnar sig och dropparna rasar ner som om änglarna inte kunde sluta gråta. Eftersom jag vet att jag ändå kommer hinna bli dyblöt om jag vänder om och springer hem så fortsätter jag istället. En liten stund står jag under ett träd och väntar förgäves på att regnet ska avta. Dripp dripp dropp faller regnet tyst på mina kläder och lämnar mörka fläckar som sprider sig. Jag har aldrig lyssnat på regnet förut. Inte på detta vis. Jo, regnet som smattrat mot plåttakt och bilar. Men inte regnet som blir musik mot löven. Dropparna mot melinaträdens stora, hjärtformade, löv ekar dovt. Smattrande ihåligt. Dropparna som faller genom akacieträdens bladverk susar. Det låter som de dansar med löven och aldrig någonsin faller.  De som i små explosioner spricker mot marken knäpper precis så där som de små luftbubblorna i det glansiga packmaterialet  som jag och mon bror slogs som på verandan i Berberati, spricker. Sedan, när marken är kladdigt lerig, försvinner dropparna utan att spricka och det låter som leran kokar. Ploff ploff ploff. Precis som när den  där förhatade havregrynsgröten kokade på morgonen i den orangea köket på Irisgatan. Ploff ploff ploff.

 

I backen forsar vattnet. Regnet ser ut som guld i solen som strålar och Banguis haltande byggnader där nedanför är dolda av ett glänsande draperi.

Eftersom jag inte kan se något framför mig och eftersom backen är full av stenar går jag sakta uppför. Överasskad rycker jag till när en skugga rör sig inte långt från mig och en hand vinkar. Vakten. Han med de stora knäna och de hjulbenta stegen. Han rör vid min arm för att visa mig in i containern. Trots att jag redan är genomblöt och trots att jag faktiskt njuter av vattnet som rinner, forsar, faller, droppar så blir jag rörd. Rörd över hans gest. Jag följer med in i containern och jag ser först ingenting. Regnet är öronbedövande mot den ihåliga plåten och med en handrörelse visar mannen att jag ska sätta mig på en av de slinta träpallarna. Lutad mot containerväggen vänjer jag mig vid mörkret. Det luktar varmt, rök, unket och blöt maniok. Bara ena dörren är öppen och små droppar blåser in. Vakten sitter ner mitt emot mig och nickar åt mig och tittar sedan ut mot regnet. Jag är glad att vi inte kan prata. Att dela tystnad med en människa är värdefullt.

 

Från ett hål i containerns tak längst bort i ena hörnet lyser en liten cirkel av ljus och vatten drippdrippdroppar in och ilar iväg som en liten blöt orm över det sluttande golvet ut mot dörren. Den unga kvinnan ligger på ett tygstycke vid den bortre väggen och ser ut att sova.  Jag tittar ut mot regnet. Mot de ilskna dropparna som faller sidledes i vinden. En rörelse i mörkret får mig att vända mig om och jag tittar in ett par stora ögon. Ett barn. En flicka jag aldrig tidigare sett när jag sprungit förbi. Ögonvitor som blänker och ett par svarta pupiller. Ett par smutsvita, fransiga, trosor som lyser i mörkret. I ett leende som försvinner lika fort som det kommer skymtar vita tänder. Jag ler, räcker fram min hand som tas emot av ett tveksamt litet handslag. Nyfikna ögon på betryggande avstånd. Jag lutar huvudet mot den kalla plåten och blundar en minut. Jag gör det med flit, en liten hand på min arm och små fingrar som drar i en blöt hårslinga som ligger på min axel.

 

Jag tittar på henne och hon ler tveksamt. Jag släpper ut min fläta och sätter mig på containerns golv och flicka förstår på en gång. Hon ställer sig på pallen med en viktig min och börjar fläta mitt hår. Små bitar av hennes skratt når fram till mig genom dopparnas dån och hennes fingrar som drar, delar upp mitt hår i fyra delar, kammar och bekantar sig med något som hon aldrig känt på förut får mig att se bilder från min barndom. Kvarteret bakom den svenska missionens station, utanför min barnflickas, Marie-Hélène, hus. Under mangoträdet på gården, på en grönröd plastmatta satt vi. Marie-Hélènes hår flätades av en äldre syster, jag satt i precis samma ställning som Marie-Hélène och Princicia, hennes äldsta dotter, försökte förgäves fläta mitt långa hår. Minnen som bär lukten av ngbudu som puttrar över elden, av makala som luktar olja och säljs under palmträden vid den lilla marknaden på vägen hem till mamma och pappa i skymningen. Ljudet av kvarnar som mal maniokmjöl, hönor som kacklar och försäljare som skriker ”petrole, petrole, petrole” i en sjungande ramsa.

 

Regnet avtar. Flickan har flätat fyra flätor som spretar ungefär lite som de vill. Eftersom jag bara hade en toffs har hon knutit ihop flätorna med en gammal blå plasttråd. Vakten slumrar under sin röda keps och solen börjar gå ner. Jag måste nerför kullen. Hem. Jag reser mig men vakten vaknar inte. Jag säger till flickan att jag nu är den vackraste moundjun (vitingen) i stan. Jag vinkar hejdå och går upp för backen. Det duggar. Luften är krispigt ren, som om den tvättas på 90 grader med blekningsmedel. Floden flyter stålgrå nedanför mig och de två flamboyantträden som fortfarande blommor lyser övermoget blodröda. Ånga och rök stiger upp som vitt silverdis i luften. Den roströda marken är täckt av ett fuktigt lager av lera och lyser som rödaste guld. I det höga gräset hänger tjocka vattendroppar och glittrar och jag önskar att jag hade en kamera med mig.

 

Jag klättrar nerför kullen med mina spretiga flätor. Vattnet kluckar i mina skor som sjunger på sista versen och lera har skvätt upp långt upp på låren. Och jag är helt övertygad om att livet inte kan bli så mycket vackrare än just vad det är.

 

Möten som får mig att sitta fast i jorden. Men båda fötterna.

 

Eftermiddagssolen är grynig bakom regnsäsongens gråa moln som svävar olycksbådande nära marken. Jag springer ensam på kullen och vägen är en tunnel av gräs som skjutit i höjden och från trädens blad droppar fukt. Jag springer, och måste säga att jag är lite stolt över mig själv. Som släpar mig upp på kullen flera gånger i veckan trots att jag inte har någon lust. Och som för sakens skull lägger på en extra uppförsbacke.  Men den där stoltheten och självuppoffrande känslan sitter inte i så länge.

 

Nästan varje dag möter jag en man på min väg. Han ser gammal ut, men är nog i självaste verket inte äldre än 35. Han går med sina seniga och knotiga fötter barfota på vägen, klädd i ett par fransiga shorts och en t-shirt med ett stort hål på ryggen. På huvudet balanserar han en stock, eller ibland ett par stockar. Flera meter långa, knotiga och med raspig bark. Hans hals brukar glänsa av svett och när jag springer på samma sida av vägen som han precis gått ser jag spår av svettdroppar som landat i sanden.  Han går från Boy Rabe, kvarteret på andra sidan kullen, tidigt på morgonen. Högst upp på kullen tar han av från vägen in på en liten stig. Någonstans i skogen hugger han med sin slitna machete en stock, lyfter upp den på huvudet och börjar sedan sakta gå tillbaka längs vägen. Mitt på dagen är han hemma, och han lämnar stocken åt en av sina söner och hugger upp den i små bitar som sedan staplas i högar längs vägen och säljs till kvartersborna. På eftermiddagen går mannen upp på kullen igen, gör om samma procedur, och när våra vägar möts är klockan oftast runt 17. Då är han på väg tillbaka hem och har ungefär en och en halv timmas marsch kvar innan han är framme.

Detta gör han, varje dag. Hela veckan. Förutom söndag, då han på förmiddagen går till kyrkan, innan han på eftermiddagen beger sig upp på kullen.

 

I den sista och brantaste uppförsbacken ligger två nybyggda hus. De klamrar sig fast på kullen och från balkongerna kan man se ut över hela Bangui. Husen är obebodda, men byggda av en mycket rik person. Svulstiga fönster, slingrande sniderier och imponerande dimensioner. Något som ser ut som en korsning mellan arabisk arkitektur och gammal hederlig kolonialstil. Den som bygger huset har anställt en vakt. En gammal man med rynkig hud och utåtstående knän som hjulbent går i backen men en röddammig keps djupt nedtryckt över huvudet. Vakten bor tillsammans med en många år yngre kvinna i en container på andra sidan vägen. En rostig container som en gång varit gul balanserar bland stenarna i sluttningen. Utanför den öppna containerdörren finns en liten eldstad, två små träpallar och en rostig hink med vatten. När jag springer förbi brukar mannen sitta på en av pallarna, med ena benet över det andra tillbakalutad med ryggen mot ett träd. Han lyfter alltid handen i en tyst hälsning när jag flåsar förbi. Hans fru brukar antingen stå böjd med tårögda ögon över eldstaden eller komma gåendes nerför backen med en hink vatten på huvudet. Det brukar skvätta vatten ur hinken ner på marken. Droppar som glittrar och ibland förs med av vinden och landar på min svettblöta hud.

 

Vardagsmöten. Möten i vardagen som med ett våldsamt slag får mig att sitta fast med mina stora fötter i den kletiga jorden.

 

Jag springer för att mitt liv är bekvämt. För att vatten (åtminstone ett par gånger i veckan) rinner ur kranen, för att maten lagas på en spis, för att grönsakerna köps en gång i veckan, för att min bil är min tappre springare. För att timmarna sittandes med papper är för många och för att maten är för god.  Jag springer för fåfängans skull på och på min fåfängas väg möter jag människor som lever för att överleva. Som bor i en rostig container där temperaturen måsta stiga till över 50 grader, en man som balanserar stockar som väger ungefär lika mycket som jag på huvudet för att han ska få mat att mätta sina hungriga barn med.

 

Och nu kommer den där biten som jag tycker är så jobbig. Avslutet. På blogginlägget. Man vill liksom komma på någon klämkäck slutfanfar som lämnar er ordlösa och fulla av känslor. Men vem tror man att man är? Ingen fantasifylld Astrid Lindgren och ingen dramatisk August Strindberg i alla fall. Och om den erbarmliga sanningen ska fram så finns det liksom inte slut på detta. Det finns inget som passar. Inget som blir äkta. För dessa vardagsmöten får mig att sjunka djupt ner i jorden av skam, får mig att skämmas över att jag tycker att jag själv är så tapper som släpar mig upp på kullen för en 45-minuters hurtig springtur. När faktumet att mitt liv är så bekvämt att jag måste springa 45 minuter fem gånger i veckan för att jag inte ska gå upp i vikt borde vara något som får mig att jubla av glädje. Att älska livet fem gånger mer än jag gör.  Men motsägelsefullt nog är jag även tacksam över dessa möten. Tacksam över att de håller mig på jorden. Tar mig tillbaka till verkligheten, påminner mig om att mina svettiga 45 minuter inte är något annat än en prutt i rymden.  Ett privilegium, även om jag är smärtsamt medveten om att det är oanständigt egoistiskt att vara tacksam för att deras skrikande fattigdom håller mina välnärda fötter med nagellacksmålade naglar som glänser i solen i stadig kontakt med jorden.

 

Men volià, detta är livet. Allt annat är rättvist. Och allt annat än svart och vitt.

På kontoret ligger papper i högar och en strid ström av anställda flyter genom dörren. Varför känns det nästan alltid som man att behöver en veckas semester för att ta igen sig efter semestern? När jag pillade navelludd på stranden och räknade moln på himlen var verkligheten mörk och bitter för någon annan.

 

Kommer ni ihåg Bengba? Eller Bob, som han egentligen heter. Den föräldralösa pojken jag träffade för tre år sedan vid Marche Centrale? Han som hjälpte mig att bära överfyllda kassar med grönsaker och frukt till bilen för en slant. Han som alltid varande mig för ficktjuvarna som följde efter mig. Han som bor hos sin gamla farmor som säljer tomater för att få pengar till, om de har tur, ett mål mat om dagen. Sedan januari har Bengba kommit till mitt kontor ungefär två gånger i veckan. När jag öppnar dörren på morgonen sitter han ute på gården och hälsar mig alltid med ett stort leende. Han har jobbat för mig, sprungit allehanda ärenden, fixat små saker på gården och jag har betalat hans skolavgift, gett honom mat och ibland lite pengar.

 

En dryg vecka innan jag försvann på mitt fåfänga äventyr i östra Afrika så blev Bengba sjuk. Han skickade en av sina vänner för att tala om att han inte kunde komma och jobba. Jag sa till hans vän att Bengba skulle säga till om han behövde hjälp med att ta sig till sjukhuset. Jag försvann i mitt planerande och organiserande av kunder, flygplan, försäkringar och kartonger. Bengba dök inte upp, jag hörde ingenting, och jag hade inte något sätt att kontakta honom. Jag oroade mig för honom men flög sedan iväg mot skummande vita vågor, peppriga samosas och sand mellan tårna.

 

Igår kom Bengba gåendes. Han hade ihåliga ögon och hade gått ner mycket i vikt. Hans röda fotbollströja hängde löst kring hans kropp och hans hud var mjölkigt gråbrun. Han satte sig på snurrsnurrsnurrstolen på andra sidan skrivbordet och började med tyst röst berätta vad som hänt. Alla på Marche Centrale känner till Bengba. Och alla visste att han hade börjat jobba för mig. Jag skickade honom ofta till marknaden för att handla saker, leta efter diverse elektriska kablar, och annat bättre begagnat stöldgods som alltid hamnar på marknadens innersta stånd. De gatubarn och andra hemlösa som Bengba ofta brukade vara tillsammans med blev avundsjuka, slutade prata med honom och försökte alltid försvåra hans uppdrag. Enligt Bengba förgiftade de honom. Han hade ätit tillsammans med några av sina kollegor (som han kallar dem och det får mig alltid att le) och började ett par timmar efteråt må dåligt. Dagen efter började han spy och skickade sin vän till mig för att tala om att han inte kunde komma till jobbet.

 

Bengba blev bara sämre och sämre, spydde blod och fick kramper. Hans farmor, en liten kvinna med tusen och en fina rynkor och en övertygad tro på traditionella läkekonster kallade på en nganga. En medicinman. Vad medicinmannen gjorde minns inte Bengba, men hela hans kropp är täckt av sår. Han drar upp den röda fotbollströjan och visar mig sin mage där ett långt vertikalt sår från bröstkorgen ner till naveln lyser rött. Längs armarna har han skärsår. Små, ungefär en centimeter långa, rätt djupa, sitter de men jämna mellanrum från axeln ända ner till handleden. Som ett mönster i ett modernt konstverk. Längs ryggen har han tre långa, vertikala linjer som börjar bli infekterade. Huden har svullnat upp och kanterna lyser irriterat rosa och klibbande sårvätska kladdar mot tröjan.

Vad hände sedan? frågar jag. Bengba stirrar i väggen bakom mig någonstans och säger ”Gud ville inte att jag skulle dö. Det var inte dags än.” Han säger att han mår bra nu, att han är trött men mår bra. Jag säger att jag vill att såren görs rent och läggs om, jag ringer en vän på ett sjukhus och ordnar så att Bengba får komma dit och få såren omhändertagna.

Han säger att han vill fortsätta jobba, men att han inte vill gå tillbaka till Marche Central. Han lämnar mig för att ta sig till sjukhuset och jag fortsätter jobba. För om den bistra sanningen ska fram så är jag inte ens särskilt förvånad. Eller chokad. Eller någonting över huvudtaget.

 

Det händer så ofta. Med så många. Man slutar fundera över det. Men sedan, när regnet rasar mot plåttaket och jag gör sittups med flygtermiter som gör kraschlandningar på mina bara armar tänker jag att någonting är så fel. Så mycket är så fel. Bengba kan mycket väl ha blivit förgiftad. Tyvärr händer det ofta här. Ingen har rätt att ha mer än någon annan, ingen har rätt att må bra, tjäna pengar och få hjälp. Avundsjukan skördar många offer.  Traditionella medicinkonster är starkare än den vite mannens medicin, och ibland har de säkert alldeles rätt. Men många gånger gör det också mer skada än nytta.

 

Och ännu en gång funderar jag på den eviga frågan om hur man hjälper på rätt sätt? Om jag hjälper någon, men människan i fråga blir förskjuten och kanske till och med förgiftad på kuppen, är det då rätt att hjälpa? Men man kan ju inte hjälpa alla. Eller kan man det? Är det rätt att inte hjälpa, när man kan, bara för att man vet att någon kommer bli avundsjuk? Ska man välja att inte hjälpa? Kan man någonsin göra något som blir helt rätt? Som inte har några dåliga konsekvenser för någon? Ska man sluta göra något överhuvudtaget eftersom risken för att det blir fel är för stor? Eller ska man försöka, på gott och ont?

 

 

 

Zanzibar var så där fantastiskt rekalm-annons-fint. Precis så där fint som det ser ut på glänsande affischer som lockar till sistaminutenresor. En lagom blandning av bekväma dagar på stranden med inget annat att göra än att räkna de solblekta fjunen på magen, gräva med tårna i sanden och fåfängt oroa sig för om solbrännan blir jämn och fin och äventyr med krånglande bilar, utsikt över hisnande landskap och sena kvällar med stearinljus och vackra vinflaskor.

 

Jag är tillbaka i Bangui och stranden i Paje känns väldigt långt borta. Men när jag landar på den dammiga flygplatsen och tittar ut genom flygplansfönstret på poliserna jag känner, mangoträdet jag brukar sitta under på morgonen när jag väntar på försenade Air France, och den stora självlysande skylten där det en gång stått ”Aeroport International Bangui Mpoko” men där bara enstaka bokstäver envist hänger kvar så tänker jag att borta ÄR bra, men hemma ÄR bäst.

 

Nairobis skummande kaffe latten och elektricitet dygnet runt till trots; Bangui är oslagbart. Om en månad är jag i Sverige. Ja, det är faktiskt alldeles sant. Men innan dess ska det packas djurkranium, torra hudar och svansar, det ska skrivas och stämplas exportpapper, tulldeklarationer och veterinärcertifikat.  Campen i öster är stängd. Min bror är i Bangui för ett par dagar och denna säsong lider nu oundvikligen mot sitt slut. Men det är lagom. Det är dags. Dags att avsluta och att byta värld, luft och människor. Allting har sin tid.

 

Allting har sin tid, och efter många om och men blir jag kvar i Bangui. Magkänslan vinner och i höst kommer jag tillbaka till Bangui. Det är spännande, detta med livet. Jag har äventyr på gång.

 

På morgnarna sprang jag längs stranden. Och det finns nog inget som är så bra för själen som att springa på en strand med horisonten som sällskap och med snäckor som kraschar under fötterna. Man får perspektiv, på livet. På historien. Jag fyllde år, fick massor av mail och meddelanden, och tänkte att det enda som finns är här och nu. Livet är en nyckfull lek på dödligt allvar.

 

Framför mig, vid ett bord lite längre bort, sitter en av de sjuksköterskor som tog hand om mig lite drygt ett år sedan. Jag sitter på ett fik som ligger ett stenkast bort från Nairobi Hospital där jag låg inlagd med hjärnhinneinflammation April 2009. Nu är jag här med andra äventyr i siktet. Afrikansk jazz i högtalarna, servitörer i hela, rena uniformer, människor av alla färger och mönster. Jag smakar på en värld som varit mig främmande i dryga åtta månader. En värld av kaffelattes med vackra konstverk i skummet, av trevliga leenden på gatan, taxichafförer som kommer i tid och affärer där det inte går att pruta. Inga gatubarn så långt mitt blåa öga kan nå, inget blod, inga arga poliser och inga punkterade däck. Och just nu är det inget annat är riktigt fantastiskt trevligt.

Efter en alltför kort natt och en väldigt lång dag är det nu dags. Säsongens sista kunder har åkt hem till sig och vi andas ut. Nästa gång jag skriver har jag förhoppningsvis sand mellan tårna, solbrända axlar och vågrester på huden. Jag är så trött att jag ser i kors, men vad gör det? Inatt flyger jag mot Nairobi, sedan, om ett par dagar har jag nog lyckats ta mig fram till Zanzibar.

Nu, det sista jobbet ska göras och de sista samtalen ringas. Vi ses i solen!

Igår var en solig dag. En liten Axel kom till världen och jag blev faster för andra gången. Jag satt på Grand Café tillsammans med Wendy, Louisa och Silke när telefonen ringde. Eftermiddagssolen glödde på den rosamålade väggen mitt över gatan och en taxibil tutade. Bakom Emelies sömniga röst hördes bäbisljud och jag blev kär. Jag är faster igen.

 

Regntiden kommer. Molnen hänger tunga, värmen blir tjock och dropparna smattrar mot vindrutan. En sen förmiddag för ett par dagar sedan kom det ett kuvert till mitt kontor. Ett tunt, vitt kuvert med skrivmaskins stil och blåa stämplar. Kuvertet kom från Bakouma, den byn som ligger närmast vår jaktcamp i östra delarna av landet. Ur kuvertet tar jag fram tre tunna ark. Prydliga, runda skrivmaskinsbokstäver som får mig att tänka på min farmors brev när jag var liten.

 

I Bakouma anordnas en fest den 4 maj för att fira 1 maj. Eftersom ministern som ska närvara vid högtiderna inte kan lämna Bangui på själva högtidsdagen, 1 maj, så har man senarelagt festligheterna i Bakouma. Brevet kommer från byns borgmästeri och vi är inbjudna att delta i den officiella cermonin. Men, för att en fest ska kunna äga rum krävs det att någon finansierar festligheterna. På brevets andra sida finns en lista på vem som ska skänka vad. Telecell och Orange (landets telefonoperatörer) ska skänka 50.000 cfa var, den lokala föreningen för torgkvinnorna ska skänka 5000 cfa, de lokala kyrkorna ska tillsammans skänka 10.000 cfa osv osv. CAWA, vårt företag, ska skänka 100.000 cfa och byns slaktare ska skänka två kor. Men det som får mig att le är att längst ner på listan under den understrukna rubriken ”Palmvin” så utses de bybor som ska ansvara för att skörda festens palmvin. På största möjliga allvar. Och som för att förtydliga punktens allvar har en darrig hand omringat de stappliga bokstäverna med rött bläck.

Tänk om Motalas kommun skulle skicka ut ett motsvarande brev till kommunens invånare. Företag X ska skänka 1000 kr. Företag Y ska skänka 2000 kr. Herr Lars Larsson ska ta med sig 20 liter rödvin. Herr Anders Andersson ska ta med sig en nyslaktad ko.

Det är fint att bo i Afrika.

 

Jag kör runt Banguis kvarter och tittar på hus. Stora och fina. Ruckel och ruiner. Vackra trädgårdar och kullriga stenar. Jag drömmer. Vi får se var drömmen tar mig.

 

Häromdagen sprang jag på mig eviga kulle. Stannade vid ”Bangui – la coquette” (skylten i äkta Hollywood stil om någon skulle missat den) och tittade ut över staden. Det var ovanligt vackert. De senaste veckorna har ett dammigt dis legat över staden och färgat himlen grusigt grå. Den här eftermiddagen hade ett regn tvättat himlen blå och ljuset var krispigt klart. Floden speglade sig blå,  sandbankarna gula, trädens löv i alla världens gröna och vid katedralen lös flamboyant trädens blommor blodigt röda. Nyp nyp nyp mig i armen för det kan inte vara sant att min utsikt är så vacker tänkte jag och tyckte till och med om myggan som sög mitt blod och gav mig malaria.

 

Imorse regnade det. Jag vaknade av att dropparna rasade mot plåttaket kl 4 och jag låg och tittade på det gulgrå diset som lekte med gardinerna. Utanför jamade katten olycksaligt. Senare, när jag drog bort gardinerna och öppnade fönstren vällde lukten in. Lukten som alltid tar mig tillbaka till vackra minnen. Lukten av vattendroppar på varm jord. Av damm som lägger sig. Lukten av en värld som lever. Vinden blåste in genom huset och jag öppnade alla dörrar och fönster. Stod mitt i korsdraget och tittade på livet. En liten stund. Innan vardagen kallade.

 

Nu sitter jag på kontoret. Framför mig ligger en hög med PGC. Permis de Grandes Chasse. Jaktlicenser. Det är inte vilken hög som helst. Det är den sista högen för i år. I morse hämtade jag ut dem hos Son Excellence Monsieur le  Ministre des Eaux-Forêts-Chasse-Pêche-Chargé de l’Environnement Emmanuel Bizot. Årets sista jaktlicenser är signerade och stämplade och ligger på mitt skrivbord. Och ännu har tiden för de sista gångerna börjat. Jag har varit och hämtat ut flygbiljetten åt en våra anställda jaktguider som snart åker hem med de sista kunderna. Det packas, stängs ihop. Avslutas.

 

Jag har en jordloppa. Eller. Jag hade en. En liten rackare som byggt sig sitt bo precis vid kanten på min högra stortånagel. Jag petar ut henne med alla hennes ägg när jag står i duschen och tänker att sist jag hade en jordloppa var för flera år sedan. April. Jag var uppe i campen och pappa petade ut loppan när vi satt på klipporna mellan de två floderna. Pappa är bra på att ta hand om jordloppor och stickor. Det var liksom hans roll i barndomens dagar.

 

Magen kurrar. Telefonen vibrerar. Fläktarna vispar varm luft för allt vad de är värda. Jag önskar mig till Sverige. Jag vill lukta på Axel och krama på Theo. Det är fantastiskt. Detta med barn. Detta med familj. Det pirrar och jag blir glad när jag tänker på att roligt jag ska göra med de två monstren.

Blod är tjockare än vatten.

 

 

 

 

 

 

 

En pojke blir knivstucken en solig dag då klockan slagit lunch. Ett gatubarn som kallas Magloire och som, om sanningen ska fram, var en rätt irriterande medlem i gatubarnens armé. Han brukade bryta sig in i min bil ungefär en gång i veckan. För två veckor sedan försökte han stjäla min väska. Ett ansikte jag kände igen, men inte så mycket mer.

 

Han blev knivstucken och dog på väg till sjukhuset i en gul taxi med leopardmönstrade säten. Det är fortfarande blod på gatan.

 

Jag uppfattade knappt vad som hände. Jag satt på Grand Cafés terrass och lunchade med Wendy. Wendy med lockigt hår och vackra ögonfransar. Vi var båda stressade och mitt uppe i ett påvägnågonstans och tittade med irriterande blickar på servitriserna som sakta makade sig över terrassen. Jag hörde ett bråk bakom mig. Men arga röster och skrikande barn hör inte till ovanligheterna. Jag vände mig inte om. Högg in på min sladdriga macka och tänkte på fåfänga kalorier.

 

Men något sa mig att jag borde vända mig om. På gatan, mellan folks ben anade jag en pöl med rött glänsande. Skuggan av en kropp. Vi såg det i samma stund, jag och Wendy. Vi såg det i samma stund som det var för sent.

 

Kroppen bars in i en taxi som någon stannat. Jag insåg att det var Magloires skenande blick som mötte min. Svart hud som blivit vit. Taxin försvann. Kvar glittrade blodet i solen och människor stod i en klunga lite längre bort. Charles. Det var Charles som stuckit Magloire med en kniv. Charles hölls fast av muskulösa polisarmar och hans mun var ett trasigt sår efter en stor knytnäve. Innan jag hunnit blinka fördes Charles bort i en skramlande bil.

 

Jag tappade matlusten. Letade efter mina bilnycklar och åkte tillbaka till kontoret. En liten stund senare kom Crapule med stora tårar i ögonen. Magloire dog i taxin, Charles togs till fängelset. Charles blev med största sannolikhet grovt misshandlad, våldtagen och kanske är han redan död.

 

Crapule drack en cola på min veranda och jag tittade på hibiskusblommorna som vajade i vinden. De, Charles och Magloire, bråkade om ett par sandaler. Ett par plastiga sandaler som kostar 500 cfa. 6 svenska kr. Ett liv gick till spillo över 6 kronor.

 

Imorse körde jag förbi Grand Café. Som alla andra morgnar. Blodet är kvar. Torkat och brunt, nästan täckt med damm.

 

Livet är så fullt av meningslös död.

Mina fötter. Vissa av er undrar, varför det finns så många bilder på mina fötter.

Mina fötter är genuint fula. Så fula att de måste vara vackra. För eftersom det inte går att göra någonting åt mina fötter, och eftersom de är för stora för att gömmas i ett par skor så har jag bestämt mig för att de är de, mina fötter, är vackra. De är mina och speciella och mina fötter är lyckliga fötter.

 

Därav alla dessa bilder på mina fötter. Och när jag sitter på morgonen och skådar ner i min kaffekopp där puvlermjölken med möda blandas med det beska svarta vill jag tro att detta är en bit av min filosofi. Mitt sätt att se på detta som kallas livet. Fast. I ärlighetensnam namn är det nog att göra en höna av en fjäder - för riktigt så filosofik inställning har jag inte till livet. Men åtminstone till mina fötter!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så som det mesta i mitt liv. Tidsbegränsade perioder som kommer för att försvinna. Impulsiva ögonblicks känslor som flyr innan jag hunnit fånga dem. Djupa insikter som blir grunda ytligheter innan jag inser djupet av dem. En Mona Lisa som slutar le precis när jag upptäckt leendet.

 

Konstnärssjäl var det någon som kallade mig. Sådana som känner. Orkanvindar på ett bottenlöst känslohav. Vindarna vänder fortare än de hunnit blåsa. Kanske hade hon rätt. Om konstnärssjälen.

 

Eller kanske är jag bara dålig på att fånga. På att spara. Dessa tsunamin av känslor som spräcker alla väggar och broar. Kanske låter jag dem ebba ut innan jag kommit på att jag skulle tagit minnesbilder. Eller. Så kanske det är alldeles medvetet. Medvetet undermedvetet. Att låta vindarna blåsa utan att fånga dem. Kanske blåser jag med istället för att stanna och spara.

 

 

Regnhimlen hänger tung över Bangui och på mitt kontor blåser fläktarna förgäves varm luft. Förkylningen vägrar ge sig och bihålorna börjar värka. Jag räknar dagar. Till sand mellan tårna och ljudet av vågor. Tittar på staden genom mitt immiga bilfönster och tänker att vackrare ställe får man leta efter.

 

 

Jag pussar på mulliga barnakinder och känner lockigt krullhår mot min kind och tänker kärlek. Tittar på henne och undrar vem som skriver våra öden i boken. Om livet som tar sådana vändningar. Från bortkastad och förskjuten till behövd och älskad. Vem det än är som skriver, så görs det bra.

 

 

Mina naglar växer. Och jag vill nästan ringa pappa i triumf. Pappa, minns du när du skällde på mig på balkongen i Rådåsa för att jag bet på mina naglar? En grådisig sommarmorgon och jag hade på mig din t-shirt. Jag minns. Och nu växer mina naglar fint. Så det så. Fast du är för långt bort för att kunna ringa och påminna dig.  Typiskt.  Fast du ringde häromdagen. På en knastrig linje och jag hörde knappt vad du sa. Men som alla vet läker papparöster alla sår, även om man inte hör vad de säger.

 

 

 

Theo och Emelie på Banguis flygplats för ett år sedan.

 

 

En svettdroppe i tiningen. Ett hårstår som kittlar i ögonvrån. Polisofficeren gungar på stolen bakom skrivbordet och dricker en öl. Hans kollega sitter utfläkt i en sliten soffa och hans ölmage pyser över bältet som en jäsande bröddeg. Flygplatsen. Air France är försenat, som vanligt.

 

En kommunikationsradio knastrar högt och någon annonserar morgondagens mötestider. Det luktar unken öl och gammalt damm. En militär kommer in och ler stort. Glänsande solglasögon. Ljudliga handslagningar.  Han ber mig hitta en vit kvinna åt honom. Jag säger att de är för dyra i drift. Han gapskrattar bullrigt och säger att hans bankkonto är ”så här stort” och måttar med utsträckta armar i det lilla rummet.

 

Högar med dammiga papper. Fläkten snurrsnurrsnurrar i taket och skär glödlampans vita sken i skuggintervaller. En maläten flagga med kitschiga fransar slokar på bordshörnet.  En kvinna med skyhöga klackar och svarta byxor som ett andra skinn kommer in. Plutande, illrosa läppar och ljudliga kindpussar som lämnar blöta fläckar på mina kinder. Ett moln av tung parfym.

 

Officeren börjar bli full. Skelande ögon och sluddriga ord. Det är synd om honom, säger han. Hans fru tycker inte om hans älskarinna. Hans älskarinna äter upp alla hans pengar. ”Kvinnor!” säger jag och himlar med mascaraklädda ögonfransar.  En liten ödla springer över golvet och stannar mitt mellan mig och polisen med jäsande brödmage. Ett ödesdigert misstag. Med förvånande hastighet sträcker brödmagen ut sin fot och krossar ödlan på golvet. En blodig slemfläck breder ut sig. Brödmagen lutar sig tillbaka och ler mot mig. Ödlans ben spretar.

 

Strömmen går. Rummet blir svart som libanesiskt kaffe. Fläkten ger upp med ett knarr. Luften blir mögeltjock. Det knarrar när brödmagen rör på sig i soffan. Någon rapar.

 

Blinkblink och ljuset är tillbaka. Grus i ögonen innan skärpan ställs in. Från den säkerhetsansvariges kontor kommer en prostituerad ut. Peruken på sned. Minikjolen omfamnar med möda de generösa låren. Fnitter. Flackande blickar och hon sätter sig i soffan bredvid brödmagen. Tittar på mig med stora mandelögon. 15 år, skulle jag tro. Krånglar av sig sina höga klackar. Somnar på en millisekund i soffans hörn. Klackskorna står givakt bredvid den framlidna ödlans torkande rester.

 

Med ett dån landar Air France. Officeren som slumrat vaknar till. Brödmagen reser sig. Ut genom en mörk korridor. Ankomsthallen badar i solnedgångsljus. Passkontrollanterna vaknar och rättar till sina kjolar. Från toaletten luktar det avlopp. En fluga surrar. Betraktar det stora planet navigera på den lilla landningsbanan. Två stora geckoödlor slåss utanför grindarna. Air France personal kommer ut genom planet oklanderligt klädda. En doft av (så kallad) civilisation. Passagerare i kostymer och vinterjackor klättrar ner för den rangliga trappan och irrar vilset över banan mot ankomsthallen. Från gallret betraktar bärare, försäljare och militärer med hungriga blickar nykomlingarna. Militärerna flexar sina armmuskler och iakttar resenärerna med bistra miner.

 

Jag letar efter kunder. Hittar ansikten jag känner igen från simmiga passkopior och spelet kan börja.

 

 

 

 

Jakarandaträden blommar. Givmilda blommor i mjukaste lila. Min trädgård är nerbäddad under ett lila täckte och när jag tittar på världen från mitt fönster då vid den tidpunkten då natten jagas till flykt är utsikten en målning av John Bauer.

 

Livet går. Säsongen börjar se sitt slut och snart väntar något nytt. Regnen börjar falla över Bangui och leran skvätter röda kaskader på husväggar och växter. Ogräset grönskar och i rondellerna prunkar bouganvilleorna cerisa. Orangea torrtidsliljor bävar i hettan.

 

Florine hänger mig i hälarna. Med sällskap av pojken utan namn, David och Harouna. Bilder av död som vägrar försvinna. Men mest är det nog bilder av livet. Livet från en annan sida. Livet på ett annat sätt. De följer mig, men jag nog mest tacksam. Tacksam att de inte släpper mig.  Tacksam att de håller mig nere på jorden och påminner mig om att livet, detta fantastiska, hemska liv, är en gåva. En skör glaskula som lätt spricker.

 

Crapule, min vän gatubarnet, kom förbi mitt kontor igår. Med lera upp till knäna, genomblöt och med ett stort leende. Jag skulle kunna gå sönder. Det stora leendet med en glugg stor som en sockerbit och ögon som tindrar trots mörka skuggor. Vi sitter på verandan och dricker kaffe. Crapule fryser och jag letar rätt på en gammal t-shirt som en kund glömt kvar. Hans beniga kropp försvinner nästan i tröjan men han pekar på den och säger att färgen är fin. Röd.

Vi pratar om allt. Och inget. Jag måste jobba vidare men han sitter kvar på min veranda i väntan på att regnet ska sluta. Från min öppna kontorsdörr tittar jag på honom och hans ärr på smalbenet som blänker i morgonljuset. Och livet svindlar.

 

Min svägerska ringer mig från Sverige en tidig morgon då jag är på flygplasten och i bakgrunden pratar Theo. Fasterhjärtat värker och jag längtar efter knubbiga armar, snusande snarkningar och blåa ögon som glittrar. Livet, detta livet.

 

Jag planerar sommaren. Och längtar till ljusa nätter, folkfyllda gator, susande skogar med smultron i vägkanterna. Längtar till vackra vänner som väntar och bilder som ska tas och sparas. Sparas långt långt inne och aldrig försvinna.  Alltid samma sak. Att leva här och nu, men ändå alltid sukta efter det som komma skall.  Leva här och nu, utan att bära runt på historien och svunna tider.  Livet är en gåta utan svar. Ett spel utan spelregler. En IKEA-möbel att snickra ihop utan instruktioner.

 

Vi gör bara så gott vi kan.

 

 

Som en liten oas av en svunnen tid. Tre timmars körning in i regnskogen, bredvid Lobayefloden som sakta makar sig fram genom en grön tunnel av grenar som hänger ner i vattnet.  Ett par vita trähus med färgglada fönster. På gräsmattan betar en häst, en åsna, en hjord med getter och en familj med får. Under ett mangoträd spankulerar en påfågel och från trädens toppar sjunger en koloni med papegojor.

 

Påskhelg och vi flyr Banguis varma gator. Med fullastade bilar och mat för en hel armé blir de vita trähusen vår borg för ett par dagar.

 

När kvällen är mörk och varm och de andra sitter runt ett bord och skrattar står jag ute på verandan och tittar på eldflugorna som blinkar i gräset. På månen som fåfängt speglar sig i floden. Cikadorna spelar och en nattfågel ropar i mörkret.

 

För ett år sedan låg jag i en sjukhussäng i Nairobi. Utan mycket minne av vad som hänt och utan större uppfattning vad som hände runt mig. Livet var då mycket skörare än jag insåg. Ibland är man närmare döden än man tror. Men nu, precis ett år senare, är jag mer levande än någonsin. Kanske just för att jag nu i efterhand, lärt mig att livet inte är självklart. Det är i alla fall vad jag inbillar mig.

 

Jag tittar på människorna innanför fönstret. De välkända ansikten som lyser i det disiga ljuset som kastar långa skuggor. På de människor jag delar mitt varjedagliv med. De är vackra, dessa människor.  Vackra med alla sina skavsår, rivmärken och hårda kanter. Hela i all sin trasighet. Starka i all sin bräcklighet. Jag tittar på deras skrattande ögon och tänker, att livet skulle vara så fattigt utan att dela. Så tomt utan dessa möten.

 

Telefonen utan täckning blinkar för att batteriet är slut. En mygga biter mig på foten. Min hud är varm av solen, håret blött efter det sista badet i floden i solnedgångens smekande orangea. En varm vind får trädens vissna löv på marken att rassla. Gårdens hund kommer springandes med flaxande öron över verandan och kladdar ner mina ben med dregel och jag blir lycklig i magen.  Åsnan skriar och de ropar på mig, vännerna.

 

Jag är glad. Glad och tacksam över att jag får leva. Att jag är vid liv trots att livet är skört. Att jag får dela och möta. Att jag får vara människa, med alla mina skavsår, rivmärken och hårda kanter.