Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

Kvinna på bilden heter Florine. Nej, ursäkta mig, hon hette Florine. Rätt ska vara rätt. Florine är död. Hon blev begraven levande. Det hände förra veckan, i en liten by utanför Bangui.

 

Första och enda gången jag träffade Florine var för drygt två år sedan. Av en slump träffade jag på två katolska nunnor som hade med sig Florine.

Hon kom från en liten by, vilken minns jag inte. Hon växte upp som de flesta andra centralafrikanska barn och blev bortgift när hon var tonåring. Redan som barn kallade man henne häxa i hennes hemby eftersom hennes ögon alltid var röda och tårades. Hon hade alltid en rinnande näsa och nös. Byns äldste sa att det var för att hon hade en spådom över sig och därför blev hon förklarad häxa. Men eftersom Florine aldrig gjorde någon illa, accepterades hon mer eller mindre av byn och blev till och med bortgift. Det var då helvetet bröt loss.

 

Florine blev gravid men fick, långt gången i graviditeten, missfall. Flera gånger om. Under flera år pågick det. Eftersom det är allmänt känt att en häxa inte kan få barn, så bekräftade detta det alla befarade – att Florine verkligen var en häxa. Hon blev förskjuten, hennes man lämnade henne, hon var tvungen att flytta ut ur byn och levde själv i utkanten under ett mangoträd. Allt dåligt som hände i byn skylldes på henne, ingen vågade komma i närheten av henne och hon fick inte hämta vatten på samma ställe som alla andra. Flera gånger blev hon illa slagen av männen i byn och det var då som de katolska nunnorna träffade på Florine.

 

De tog hennes med till den katolska missionen och gav henne mat och vatten, ordnade husrum åt henne och hon fick börja arbeta tillsammans med andra afrikanska kvinnor i kyrkans olika projekt. Det var så det kom sig att jag träffade Florine när hon följde med nunnorna in till Bangui för att handla. Jag minns jag la märket till henne eftersom hon var väldigt vacker. Hon satt på verandan utanför huset bredvid min dåvarande lägenhet och stirrade ner i marken. Hon verkade vettskrämd och hon svarade knappt när jag hälsade på henne. Men jag kommer ihåg, ett par dagar senare, när jag stod barfota ute på gräset och pratade med nunnorna, att Florine log.

 

Idag, inne i en av stadens affärer, mellan hushållspapper och röda sardinburkar kom en av nunnorna som hade med sig Florine den där dagen för två år sedan gåendes. Hon är liten och satt, har grått hår i en pojkfrisyr och tusentals vackra rynkor i ansiktet. Hon är solbränd och har ögon som skrattar. Vi hälsade och började prata. Om Bangui, om livet, om påsken, om vädret. Någonstans mellan två meningar frågade jag hur det var med Florine. Nunnans blick  blev mörk och med tårar i ögonen berättade hon att Florine förra veckan blivit levande begraven och dödad.

 

Florine hade ännu en gång blivit gravid och förra veckan när hon gick in till stadens marknad hade grupp omringat henne, slagit henne medvetslös och gjort det man gör med häxor – begravt henne levande. Nunnorna var i en annan by och visste in om vad som hände. När de kom tillbaka var det för sent. Hon var kvävd under jorden som man täckt hennes kropp med. Nunnorna tog med sig kroppen och gav Florine en riktig begravning på missionsstationen. Florine vilar nu sin sista vila under ett mangoträd.

 

Detta är inget aprilskämt. Ingen påskhistoria. Detta är bara ren och skär verklighet. Välkommen till vardagslivet för en centralafrikan vid ekvatorns fuktiga linje. Talimbi, wagara, mamiwatta och andra andar är en del av vardagslivet och här kryllar det av spåmänniskor, förbannelser och häxor. Oftast är det kvinnor. Eller barn. Och oftast dödas de. De sätts i fängelse (om de råkar vara i en stor stad som är berikad med just ett sådant), ibland döms de till och med i statliga rättegångar. De dödas så som traditionen vill det; de bränns levande, begravs levande eller tvingas svälja rakblad och glas för att de ska förblöda inifrån.

 

En kvinna eller ett barn kan bli anklagad för att vara en häxa för nästan precis vad som helst. Och för ingenting alls.  Tron på andar och förbannelser är stark här och alla, inklusive domare, ministrar och högt uppsatta tjänstemän tror på deras närvaro. Banguis fängelser är fyllda med barn och kvinnor som dömts för häxeri och om de överlever fängelset, blir de ändå nästan alltid dödade av sina grannar när de väl kommit ut från fängelset.

 

Mitt bland mina inköp, mitt planerande av min helg med vänner, mitt bland mina fåfänga funderingar på om jag ska simma eller springa beroende på om jag behöver snyggare armar eller ben, mitt bland mina tankar på det gigantiska smörgåsbord som mitt liv är för mig, så blir jag påmind. Påmind om att livet inte är självklart. Detta underbara, fantastiskt givmilda, kärleksfulla, hårda, hemska liv som tar utan att fråga inte är självklart. Och inte det minsta rättvist.

 

Glad påsk.

 

För att få slut på denna färglösa tråkighet som verkar ha slagit följe med mig tar jag bilen ut på ihoplappade asfaltsvägar. Ut genom livliga byar och grönskande fält. Bort bort bort, så långt jag kan komma.

 

I de byar jag åker förbi har man satt upp palmblad som vissna stoltserar i solen och landets flagga hänger från mangoträd och allehanda improviserade flaggstänger. Jag känner på mig att något lurt är i görningen. Och mycket riktigt. Mitt i en krök är vägen avspärrad av militärer. Presidenten är på utflykt och vägen är avstängd. Men han ska tydligen åka tillbaka in till Bangui alldeles strax, så jag ombeds köra tillbaka ett par kilometer, parkera bilen under ett par palmer och vänta. ”Alldeles strax” är en mycket vag term i vid dessa breddgrader och kan betyda allt från inom fem minuter till någon gång om fem, sex timmar. Jag parkerar bilen och ser för mig själv hur jag är tvungen att köra tillbaka in till Bangui utan att skaka av mig detta evighetstråkiga släptåget som klistrat fast sig på ryggen.

 

Palmernas blad rasslar i vinden och ett par nyfikna barn kommer fram och tittar på mig med snoriga näsor, smutsiga knän och massor av bus i blicken. På vägen kommer en grupp med människor raglandes och dansandes, yra av plamvin. Två militärbilar åker förbi i en hisklig fart och två dansande kvinnor ramlar i diket men skrattar mest åt händelsen. Jag kliar på myggbett.

 

Efter dryga fyrtio minuter hör jag presidentens kortege närma sig. Sirenerna på högsta volym och förtruppen av militärbilar passerar förbi. Presidenten själv kommer i en egen bil, med fönstren öppna slänger har ut 10.000 cfa-sedlar på gatan. Det blir hysteri bland dem som står runt omkring och de kastar sig på gatan för att försöka få tag i sedlarna som virvlar runt. De är så desperata att det inte ser de kortegens släptåg av ministrar och ytterligare militärbilar och de kastas av vägen när bilarna kommer vinande. Ett slagsmål bryter ut över sedlarna. Och jag undrar vad svenska folket skulle tycka om Hans Majestät Konungen skulle slänga ut sedlar genom bilfönstret när han åker genom Stockholm?

 

Tillslut kan jag köra vidare och jag tänker att någon där uppe måste gilla mig. Vattenfallet står kvar där jag lämnade det sist. Det rusar och glittrar i solen och livet känns plötsligt mycket bättre.

Vattnet är kallt och jag får gåshud. Det faller hårt mot min rygg och jag tappar nästan balansen. Men bara nästan. Knubbiga moln svävar på himlen och fåglarna sjunger. Sitter på en klippa och låter solen torka mig. Små honungsflugor dricker vatten på min hud och försöker krypa in i ögonen.

Jag planerar livet. Står mitt i ett vägskäl. Jag smakar på vattendropparna som sitter på mina läppar och funderar på lägenheter, företag, studier och försöker tänka mig livet om fem år. Det svindlar det av, så jag försöker låta bli och koncentrerar mig på nu. Timmarna går utan att jag vet var de tar vägen. Vattnet fortsätter falla och jag förblir ensam. Solen rör sig på himlen och försvinner tillsist bakom träden. Jag matar fiskar med min överblivna matsäck och badar en sista gång. Skär mig under foten på en vass sten och blir biten på knät av ett bi. Men det gör inget. För utanför Banguis gråa väggar och hungriga gamar ter sig livet plötsligt mycket bättre. Färgerna är tillbaka. Det krävs inte så mycket, trots allt.

 

Jag åker hem med solen som går ner i ryggen. När jag nästan är hemma och åker längs floden lyser månen som ett genomskinligt silveräpple ovanför Kongos kullar som är svarta silhuetter på andra sidan floden. Floden där månen speglar sig och glittrar. Ute på klipporna brinner små lyktor där fiskare lägger ut sina nät.

 

Jag parkerar bilen och en stor bönesyrsa landar på vindrutan. Det ser ut som han tittar på mig genom glaset med sina stora, runda ögon och han balanserar fram och tillbaka på sina spretiga ben.

 

På min veranda hoppar grodor och jag råkar krossa en tusenfoting under sandalen. Den kraschar ihop i en geggig klump och jag får lite dåligt samvete. Låser upp dörren till huset det rödrosa och tänker att färgen har kommit tillbaka.

 

 

Vardagen segar sig fram. Jag sitter på Banguis flygplats en varm eftermiddag och funderar på skillnaderna i vardagslivet. Häromkvällen tillbringade jag en timma med att plocka ut mjölbaggar ur mitt ris och med att studera myrorna som kletat sig fast i marängerna som bakades häromdagen. Är man en sockermyra och dränks i en marängsmet måste man nog ändå dö lycklig, tänker jag.

 

Jag tränar på kvällarna. Springer längs kullarna och sedan en timma med styrketräning tillsammans med Réne. Vägen jag springer leder till en militärbas och ofta stöter jag ihop med militärer längs min väg. Sist blev jag stannad, förhörd och varnad om att inte fortsätta längre. Eftersom jag vet bättre än att argumentera emot vände jag och sprang ner för kullen. Lite sur för att jag för en gångs skull faktiskt hade lust att springa. Nere vid kullens fot väntade Réne på mig och vi började tappert vårt pass men dränktes i ett regn av fladdrande, guldskimrande flygtermiter som drog sig till lampans sken. Vi släckte lampan och fortsatte träna i mörkret, flygtermiterna flög vidare förutom ett par stycken som vi åt upp. Det hör till traditionen. Att äta några levande flygtermiter om året. De smakar lyckliga barndomsdagar med äventyr tillsammans med min bror. De knastrar mellan tänderna och ger mig små rysningar av lycka längs armarna.

 

I morse när väckarklockan ringde så tidigt att det var mer natt än morgon och jag sminkade mig framför spegeln och luktade på morgonluften som drog in genom fönstret upptäckte jag att det bosatt sig en ödla i min sminkväska. Jag har sett honom i badrummet flera gånger, men inte tänkt vidare mycket på det. Men istället för att få upp min mascara när jag med ena handen fumlade efter den fick jag upp en ödla. Han var nog räddare än jag och slank iväg under min krog med smutstvätt. Jag vet att det inte är någon idé att försöka få honom att komma på bättre tankar än att bo i min sminkväska. En ödla är en ödla är en ödla och de är nog ungefär lika envisa som jag. Så jag kapitulerar och inser att jag numera får dela sminkväska med ödlan, så länge han nu behagar.

 

Jag är segsjuk och dras med en förkylning och en ond trumhinna. Bangui är varmt och insvept i ett grusigt dis av ökendam. När jag dricker mitt kaffe och tittar på floden som makar sig fram i den tidiga morgontimman står termometern redan på 36 grader och solen lyser vitt och det sticker i ögonen.

 

Vardag här som överallt, och detta livet känns just nu väldigt oglamoröst och tråkigt. Kanske är det förkylningen, kanske är det att jag varit här i sex månader och börjar vilja byta luft och utsikt. Eller så är det bara en sådan dag. Igen. Men, man behöver gråskalor för att kunna se färgen när den väl kommer. Även om jag nu tycker att det är dags för färg. Fast det kanske är jag som är färgblind? Det tåls att tänka på.

 

 

Och så kommer en sådan där dag. Det händer ett par gånger om året, alltså inte så ofta. Trots allt.

 

En sådan där dag då jag är så fruktansvärt uttråkad och önskar att jag var överallt förutom just i Bangui. Eller snarare, att jag var överallt förutom just ett ställe där jag kan alla resturangers menyer och priser utantill, där jag känner igen vartenda utländskt ansikte som finns, där jag blir stannad på gatan var tredje meter för att hälsa på någon som vet vem jag är. Förutom just ett ställe där det inte finns någon bio, någon teater, något trevligt hängställe där man kan smälta in i mängden och inte bli uttittad av franska militärer i uniformer och libanesiska herrar med bakåtslickat hår. Förutom ett ställe där elektriciteten försvinner och förvandlar mitt hus till en mörk, varm bastu och där vattnet dripp-dripp-droppar ut vattenkranen hur mycket jag än vrider på handtaget och ber till alla världens vattengudara att det ska börja plask-rinna vatten ur kranen.

 

Jag drömmer om att kunna gå på en gata och möta ansikten som inte tittar på mig, blickar som är upptagna med annat. Om att kunna gå in i en mataffär där katten inte jamande springer runte benen, där jag inte behöver undersöka alla förpackning för att se om de är råttätna, köpa ett äpple som kraschar sötsurt i munnen utan att jag behöver pruta, fråga hur försäljarens familj mår och hälsa på de andra i affären. Jag drömmer om en latte. En riktig, med bubblande skummjölk och stark kaffesmak i ett glas som är varmt och serveras av en kille som inte frågar om det finns lite extra pengar till honom. Jag drömmer om en restaurang där jag aldrig varit, där ägarens ljudliga kindpussar inte lämnar blöta fläckar som sakta torkar i värmen på mina kinder, där jag inte vet exakt hur menyn ser ut och där det finns ansikten runt borden som inte tittar på mig. Jag drömmer om att parkera min bil utan att behöva fundera på om det finns något som kan stjälas i den, utan att gå iväg och komma tillbaka med hjärtat i halsgropen och fundera på om däcken har blivit punkterade.

 

Jag drömmer om en dusch som, vid vilka tidpunkter på dygnet som helst, alltid lika givmilt sprutar ut massor av vatten i vilken temperatur jag behagar, jag drömmer om att kunna ringa ett samtal utan att det piper och knastrar av att någon avlyssnar mitt samtal och jag drömmer om att logga in på min hotmail utan att jag under tiden jag väntar på att mitt lösenord ska godkännas hinner gå på toaletten, dricka en kaffe och sortera min smutstvätt.

 

Det händer som sagt inte ofta, men just idag vill jag bara bort. Vill jag vara anonym i ett samhälle som inte bryr sig ett dugg om mig och där ingen ser mig. Vill jag vara en av alla andra. Vill jag ha all västerländsk bekvämlighet som finns. Men. Jag vet ju, att imorgon, efter att denna dags timmar sakta släpat sig fram och kvällen gått till ändå medan jag suckat, uppgivet tittat på dripp-dripp-droppandet från min dusch i skenet av en fotogenlampa och tyckt lite (men bara lite) synd om mig själv, så kommer jag återigen tycka att det är charmigt att leva mitt liv i denna afrikanska smältdegel i skuggan av Kongos kullar.

 

Men just nu, just nu är detta allt annat är charmigt.

 

Den 15 Mars 2003. Dagen då president Francois Bozize tog makten över Centralafrikanska Republiken och dess folk.  Det var även dagen då jag åkte genom ett Bangui som jag inte kände igen, dagen då vi lyfte i ett litet vitt plan från flygplatsen i den stund då Bangui bokstavligen talat blev stormat av Bozize och hans trupper. Dagen då många liv förändrades.

 

Idag, 7 år senare är fortfarande Bozize president. Och jag är tillbaka i Bangui och flygplatsen har blivit mitt andra hem. Flygplatsen som ännu idag bär kulhål i väggarna efter den där ödesdigra dagen för sju år sedan.

 

Den centralafrikanska staten går ut i media och annonserar att de, tack vare statens mycket effektiva underrättelsetjänster och välorganiserade militärarbete, har lyckats avslöja en planerad statskupp. Och bakom denna förmodade statskupp ligger givetvis Ange-Felix Patassé. Landets expresident som blev störtad av Bozize och som lämpligt nog också är Bozizes största rival i det kommande presidentvalet… Skam den som ger sig!

 

Ryktena om en förmodad statskupp sprider sig som en brinnande eld och staden håller andan. På förmiddagen när jag kör runt mellan kontor och myndigheter märker jag att stadens ena stora gata (det finns två), Avenu de l’independance, är avspärrad. Eftersom jag vet att Patassé bor längs just den gatan är matematiken mycket enkel. Och mycket riktigt, i en av mina vändor på stan blir jag vinkad till av hetisga poliser med bistra miner som säger åt mig att stanna. Presidentens korteg är på väg. Han har varit och ”förhandlat” med Patassé.

 

Presidentens korteg. Först kommer tre orangea motorcyklar med sirener på högsta volym. Förarna är klädda i röda plyschkavajer, mörkblåa långbyxor och höga, svarta läderstövlar. Sedan kommer två Toyota Landcruisers efter varandra, med maskerade, tungt beväpnade, militärer i blänkande solglasögon och rödvita turbaner på flaket. De kör så att dammet ryker, och efter dem kommer en militärbil till. Precis efter militärbilen kommer presidenten. I en alldeles ny, blänkande vit Hummer. På varje sida om den glittrande Hummern kör två bilar, och på deras yttersida finns ytterligare två motorcyklar. Bakom presidentens Hummer kommer två militärbilar, sedan tre bilar där jag skymtar ett par ministrar, och efter dem kommer ännu två Landcruisers med militärer. Och sist, men inte minst, kommer en lastbil full med ytterligare militärer.

 

Alla Banguibor vet att när sirenerna ljuder, då stannar man bilen. Parkerar den så långt bort på en väggren man kan komma utan att köra ner i ett dike, och utan att välta på stånd där det säljs rosa tuggummin och cigaretter, tills att kortegen har passerat. Den här morgonen kör presidentens Hummer förbi med öppet fönster. Han vinkar och gör tummen upp åt människorna som går längs vägen, som om han ville försäkra oss om att allt stod rätt till. Att han fortfarande är president och att Banguis gator är lugna.

 

Runt omkring i staden kör militärens lastbilar runt, överlastade med upphetsade soldater som sjunger segersånger och lyfter upp sina vapen i luften. Allt för att visa att allt står rätt till och att den nuvarande regeringen är stark.

 

Som om allt vore förträffliga sammanträffanden bjuder även presidenten in till en gratis fotbollsmatch samma dag. Låter kanske föga imponerande i vissa öron, men här, här är fotboll en fråga om liv och död. På eftermiddagen, innan solen går ner, springer jag uppe på kullarna och tittar ut på staden. Den stora, vita stadion (byggd som en gåva till landet från Kina) ser gigantisk ut bredvid Banguis stapplande höghus och tillintetgjorde sjukhus. Stadion är upplyst, på läktarna är det fullt av människor och uppe på kullen hör jag musiken pumpa ut från dåliga förstärkare. En gigantisk plattskärms TV flimrar genom den dammiga luften och folkets jubel stiger upp i luften.

 

Att iscensätta en statskupp, skylla den på sin största konkurrent i valet som ska hållas senare i år (om Gud vill...), åka runt i staden och vinka till folket i en nyinhandlad Hummer (också den en gåva från Kina), och i samma veva bjuda dem på en fotbollsmatch i stadion som ingen annars har råd att betala inträde till (förutom möjligtvis ett par ministrars barn) känns som en aning magstarkt. Fast ändå blir ingen förvånad.

Alla lösningar är bra lösningar förutom de dåliga… eller hur är det man säger?

 

 

 

 

 

Livets färger lyser starkare ibland. När mangoträden blir till luddigt grönt utanför bilfönstret tänkte jag på vänskap. På en vänskap som funnits så länge att jag inte kan minnas mitt liv utan den. Det är en vänskap som rest många mil. Som rest från tiden då vi sprang runt i blommiga klänningar och bar runt på våra alldeles för tjocka hundvalpar under melinaträden vars blad klädde marken med ett krasande täcke. Från den tiden då vi båda fick plats i samma fåtölj, log med stora gluggar mellan tänderna, till den tiden då vi med kladdiga fingrar åt makala doppade i socker på Svenska Skolans veranda i Gamboula. Från den tiden då vi vandrade ner till Kadeïfloden till den tiden då vi skrev långa brev om smygförälskeler som skickades över hav och kontinenter. Från den tiden då vi möttes i korridorerna på Risbergskaskolan, den tiden då vi åt marsipan och engelsk konfekt vid mitt köksbord, den tiden hon cyklade och jag sprang genom ett vintrigt och isande kallt Varberga för att komma på bättre tankar om livet till den tiden då vi möttes i Frankrike, satt Chez Paul, åt mintgröna macaron och drack café au lait. Till nu. Nu, då hon bor i en liten lägenhet på Heimdalsvägen , och jag bor i ett hus längs Oubanguifloden inte långt från ekvatorns fuktiga linje.

 

Det är en vänskap som lyser bländande stark genom grådisiga ridåer.

 

Jag tycker om att köra bil. Jag gör det ofta. Själv, utan mål och mening förutom att låta tankarna sköta sig själva. När de gröna vidderna sträcker ut sig runt omkring mig och den gråblå himlen är ett ändlöst valv tänker jag på min morfar. Jag vet att min morfar följer min blogg. Han fru läser den för honom, och jag kan se framför mig hur de sitter tillsammans i det lilla rummet där det stora, brummande datorn står i huset längs Motalaströmmen som luktar av lyckliga barndomsminnen. Min morfar ger mig färg. Målar min regnbåge i de mest vackra nyanserna. I den sortens nyanser som ger bakgrund och mening.

 

Vi fikar muffins i rosa pappersformar. Vi sitter på en mossbeklädd betongtrappa bredvid vattenfallen som brusar och dricker kaffe som bränner fingrarna genom tunna plastmuggar. Theo tittar på mig med ögon som är så allvarliga att mitt hjärta brister. Med ögon som jag drunknar i. Ögon som får mitt livs regnbåge att explodera i färgkaskader.

 

Ursäkta mig, jag förlorar mig i känslomässigt dravel. Hur kul är det här att läsa om? Men. Detta är livet. Verkligheten. Vardagen. Detta är regnbågen. Regnbågen som målas mellan gatubarn, rebeller, kidnappningar, vattenkaskader, utflykter, knubbiga barnalår, monotona möten, grå fesljummen vardag, mediokra prestationer och morgnar då jag vaknat på alldeles fel sida. Detta är mitt liv. Min regnbåge.

 

Detta är jag. Jag som får gåshud och pirr i magen av röd jord, jag som tycker att himlen är den vackraste tavlan, jag som får tårar i ögonen en alldeles vanlig dag på väg förbi Grand Café bara för att det slår mig, slår mig att detta är livet. Livet som aldrig kommer igen. Detta är jag som får ett alldeles onödigt behov av att fånga, spara och minnas. Och framförallt är detta jag som blir löjligt känslomässigt sentimental och som mest av allt borde lägga mig och sova. Imorgon är en lång dag. Imorgon är början på resten av mitt liv. Och då är det bäst att jag fått min skönhetssömn.

 

 

 

En bom över vägen. En rund bambugren, stödd på två pålar. Mitt på bommen fladdrar ett smutsigt tygstycke i vinden.

 

Ett par meter bort. En skjul byggt av palmblad. Ser mest ut som en koja byggd av barnahänder. Ett par hundra meter bort längs vägen anar man en liten bebyggelse. Små lerhyddor under mangoträden. Barn som springer över vägen. Några getter som sover ser ut som stenbumlingar på håll.

 

Från skjulet kommer det ut en man i sakta mak. Han har på sig ett par militärbyxor, klargröna sandaler och ett stort linne med Bob Marley på. Runt huvudet har han virat en rödrutig handduk. Han går med trötta steg och från hans axel händer ett automatvapen i en sliten rem.

 

”Hej” säger han och plirar in med kisande ögon genom det öppna bilfönstret.

”Hej”  svarar jag och ler. Solen lyser vitt från en naken himmel.

”Vart ska du?” han besvarar inte mitt leende.

”Jag är bara ute och åker. Jag lämnade Bangui i morse och jag ska till Berberati” jag fortsätter le.

”Har du en ordre de mission?” mannen har långa ärr efter skärsår på kinderna.

Jag lämnar fram det officiella papper där det står vem jag är, mina personuppgifter, vilken bil jag kör, vart jag ska åka, när jag ska åka tillbaka, vilka passagerare jag har i bilen och vad jag har för packning.

Mannen synar pappret med överdrivet intresse. Viker ihop det och börjar med en grymtning gå tillbaka mot sitt skjul. Jag sitter kvar i bilen och suckar för mig själv. En liten flicka med ett fat med gulmogna bananer på huvudet kommer förbi och tittar frågande in i bilen. Jag köper en banan och går ut ur bilen. Bananen är söt och varm och klibbar i gommen.

 

Mannen har satt sig på en träpall i skuggan och petar på sina tånaglar. I skjulet står en tom ölflaska. Ett myggnät som är sönder hänger från taket och vinden drar i det.

”Är det något problem?” frågar jag.

”Jag är väldigt trött” svarar han ”och jag är hungrig.” Han suckar ljudligt.

Jag skakar medlidande på huvudet.

”Så ge mig lite att äta för så kan ni åka vidare” fortsätter mannen.

”Men jag har inget att ge dig” svarar jag.

 

Det går ett par minuter. En svettdroppe rinner längs ryggraden. En kråka kraxar. Två barn springer förbi med röddammiga fötter. Jag slänger bananskalet i en liten sophög där en höna kraffsar runt.

”Då tar jag dig som min fru” säger han. För första gången en liten glimt av någonting i hans ögon.

”Som din fru? Men tänk om jag inte vill då?” säger jag med ett nödvändigt leende.

”Det spelar ingen roll om du inte vill. Men varför skulle du inte vilja? Du är väldigt vacker. Jag vill ha en vit kvinna som min fru.”

”Men du vet, jag är väldigt dyr. Du kommer aldrig ha råd med mig.”

”Kärlek har ingenting med pengar att göra. Du kommer älska mig för den jag är och inte för mina pengar.” fortsätter han. Silar saliv mellan sina tänder och spottar en stor loska som landar i den torra jorden.
”Men tänk om jag redan är gift då?” Jag tittar på loskan som bubblar sig i det röda dammet.

”Det spelar väl ingen roll. Vill jag ha dig tar jag dig.”

”Vilken otur för dig att jag inte vill ha dig. Och att min pappa inte vill gifta bort mig. Vill du ha mig måste du åka till Berberati och prata med min pappa först. Det är ju han som bestämmer, det förstår du väl?”

”Ja, det är ju klart. Jag ska åka till Berberati och din pappa kommer ge dig till mig.”

”Om Gud vill” säger jag.

Han skrattar och ger mig tillbaka det vikta pappret med en loj gest. ”Jag är fortfarande hungrig. Ge mig 1000 CFA så får du åka”.

” Va? Jag trodde att min man skulle ge mig att äta och inte tvärtom?” säger jag med spelad förskräckelse. Jag vet att jag redan vunnit spelet. ”Mannen ska ta hand om kvinnan, eller hur?”

Han skakar på huvudet med ett leende och kallar med en handrörelse på en liten kille som springer mot bommen över vägen.

Jag ler mot mannen och tackar för mig. Går tillbaka till bilen som är glödhet i solen och ler mot flickan med bananfatet på huvudet.

 

Pojken bär bort bommen över vägen och jag kör förbi. Vinkar åt mannen som sitter kvar på sin pall i skuggan.

 

Kör förbi den lilla byn. Undviker spattiga getter som springer över vägen. Låter pappret ligga kvar i mitt knä. För om ett par kilometer är det dags igen. Samma visa om och om igen. Ibland med ett par kilometer mellanrum, ibland, om man har tur, ett par mils mellanrum.

Ibland räcker det med ett leende, ibland räcker det med ett par välvalda skämt. En liten teater. Ibland fungerar ingenting. Ibland är det de hungriga magarna som vinner.

Jag blundar och känner tusen och en vattendroppar landa på mig. Jag andas djupt genom näsan och det luktar lycka. Jag får gåshud och tårar i ögonen.

 

Solens strålar lyser genom ett guldigt dis av vatten i luften och från trädens gröna löv droppar det stora, genomskinliga droppar. Vattnet forsar runt mig och jag är kall. Det skummar, bubblar och drar. Stenar skär in i fötterna när jag klättrar över klippor mot vattenfallet. Stora, tunga kaskader av vatten kastas ut i luften högt ovanför mig och landar runt omkring mig med ett öronbedövande ljud. De som spräcks mot min hud slungas ut i små fyrverkerier och det bränner till på min bara rygg.

 

Fast jag vet att man inte ska kan jag inte motstå. Jag ställer mig i vattenfallet och lutar mig tillbaka mot klipporna. Det är en total känsla. En alldeles fullständig övertygelse om att jag är livs levande och att livet är vackert. Just här. Just nu. Ett öronbedövande brus, känslan av tusen stickande nålar när vattnet landar på min hud och kontrasten av en varm solstråle och det kalla vattnet.

 

Jag sätter mig på en klippa som skjuter ut under vattnet mitt emot vattenfallet. Det pirrar och drar i hela mig. Det är söndag och jag har samlat ihop min närmsta, mina käraste, mina vackraste och tagit dem med ett par mil utanför Bangui. Ett vattenfall bortglömt att världen som kastar sig ner genom regnskogen och en måltid delad under glittrande löv och solen som leker kurragömma bland träden.

 

Jag sitter och tittar på vattnet som forsar mellan mina tår, på nagellacket som flagar, på min fotkedja som rister. Vattnet drar i mina kläder, det droppar stora droppar från mitt hår. En vattendroppe har satt sig i mina ögonfransar som trasslar sig. Jag är lycklig och det spritter och drar i hela mig.  Jag vet att det är löjligt emotionellt men jag har tårar i ögonvrårna.

Övertygelsen om att vara på rätt ställe. På rätt plats. Vissa av er vet, att jag planerar att lämna detta. För en stund. För något annat. Men när jag sitter i vattnet och tittar på solen, på dropparna och på världen som är så bländande vacker i all sin ofullständighet vet jag inte hur jag ska kunna. Lämna detta. Detta liv och denna plats som får mig att känna mig så levande. Får mig att känna så mycket.

 

Jag får en kommentar på min blogg om att detta livet verkar mer avskalat, mer naket avklätt. Och kanske är det så. Att skillnaderna är så stora, och ändå så nära. Att det inte finns några skygglappar att ta till. Man kan inte ignorera smärtan, orättvisan och blodet. Men man kan inte blunda för dropparna som glänser i luften, för lukten av frihet, för smaken av lycka.

 

Nedanför vattenfallet väntar Theos knubbiga barnarmar och blonda hår. Han badar naken i floden och en litet stenkast bort sitter resten av mina älskade. Mina nära. Jag ställer mig upp på klippan och tittar rakt upp i himlen. Himlen som är mjölkligt blå, som glittrar av alla vattendroppar, himlen som svindlar och på solen som bländar. När jag vänder mig om ser jag Theo. Jag kan inte höra hans skratt men jag ser att han kiknar. Emelie klättrar ner för klipporna bärandes ännu en älskad i sin tunga mage och jag tänker att jag är rik. Rik på kärlek.

 

Jag är kär. Kär i detta liv som är här, just nu. När vi packat ihop och satt oss i bilen kör vi hem i en värld som glöder. Solen går ner bakom oss och färgar gräset gyllene, träden kastar långa skuggor, den röda jorden som tittar fram där asfalten är sönder glöder orange och färgerna brinner bland människorna vi möter på vägen.

 

Alla saker här i livet är inte självklara. Jag har en morgonritual; jag köper morgonens nytryckta lokaltidningar och skummar igenom artiklarna innan jag börjar jobba. Denna artikel står skriven i tidningen ”Médias + ” och jag har tagit mig friheten att översätta den från franska till svenska, men ingenting har skrivits om eller ändrats.

 

Och nej, detta är inte ett skämt.

En man har hittats död i en brunn

Moïse levde lyckligt tillsammans med sin fru Albertine i staden Bangassou. Hans fru hade bett honom att de skulle åka och hälsa på hennes föräldrar som bor i kvarteret Sarah i Bangui. Tillsammans åkte de till Bangui, och levde i perfekt harmoni tillsammans med Albertines familj.

Det hela ägde rum fredag den 26 februari runt omkring klockan 14 på eftermiddagen. Två tuppar började slåss på en gårdsplan inte långt från Albertines föräldrars hus. Under slagsmålet ramlade de två tupparna ner i en brunn. Moïse bestämde sig då för att klättra ner i brunnen för att rädda de två tupparna från att drunkna.

Moïse lyckades, och de två tupparna kom upp ur brunnen och ingen funderade mer på saken. Inte förrän runt kl 16 då man i familjen började fundera över vart Moïse tagit vägen. En stund senare såg en förbipasserande som ville hämta vatten i brunnen att det låg en människokropp i brunnen och Albertines familj kallades till platsen. Man ringde brandkåren, som inte svarade eftersom de trodde att det bara var någon som ringde för att störa dem. Som tur var kände någon i kvarteret till brandkårens hemliga kod och lyckades tillslut tillkalla en grupp med brandmän som kom fram till platsen runt kl 17.30.

Den första av brandmännen som steg ner i brunnen kom upp efter ett par minuter eftersom han kände sig hotad av vattenandar nere i brunnen. Efter mycket diskussioner gav sig en annan brandman ner i brunnen. Denne lyckades få ut Moïses kropp ur brunnen. Vid detta laget var Moïses svåger knäckt av sorg och hotade att ta livet av sig. Som tur var fanns hans familj runt omkring honom och kunde stötta honom.

Man har i kvarteret konstaterat att Moïse blev lurad ner i brunnen av ”kajman-andar”, också kallade ”Talimbli”, som förvandlat sig till tuppar och börjat bråka för att locka ner ett oskyldigt offer i brunnen.

Moïses kropp har nu lämnats på Hopital Communotaire och imorgon ska han begravas. Allt detta hände bara ett par dagar innan Moïses och Albertines planerade tillbakaresa till Bangassou.

-Francis Lady

Jag låter er själv dra slutsatserna. Jag konstaterar bara att vi lever år 2010. Och att allting inte är självklart.

Ibland drabbar mig livet. Jag får ståpäls och ryser. Måste stanna för att undra om detta verkligen är sant. Att jag lever det vackraste livet. Ironiskt nog händer det oftast när vardagen är grå och mjölksyran tar över.

 

Jag sprang igår. Längs kullen, samma väg som alltid. Det åskade och började blåsa i träden. Jag var trött, och helt ärligt på ett uselt humör. Men när träden försvann och staden låg framför mig och jag hade svettdroppar som rann läng innerarmarna undrade jag. Om det är sant att livet kan vara så här vackert. Om det är sant att det är jag som lever det.

 

Jag stod länge vid floden och tittade på himlen som blev svart, på floden som krusade sig i vinden och på stormen som drog in över Bangui. På en kanot som korsade floden och blev till en svart silhuett i eftermiddagens ljus. När dropparna började falla sprang jag till bilen och körde hem.  Med droppar som slog mot rutorna och mörkret som omgav mig satt jag kvar i bilen fast jag redan parkerat den hemma.

 

Tidigare idag, efter ett besök på kontoret och efter en lunch längs floden körde jag hem med öppna fönster. Ett duggregn gjorde luften disig och mjuka, kalla droppar föll in genom fönstret på min arm. Och jag tittade på husen längs vägen, på grisfamiljen som alltid springer över vägen på precis samma ställe, på militärerna som vaktar det gula fängelset och på mangoträden som stod stora och trygga längs vägen.  Och jag blir rusig av lycka. Inte för att allt är bra. Inte för att allt är fantastiskt och perfekt. Men för att trots att det oftast är mer grått än vackert regnbågsskimrande så är livet stort. Trots att många dagar gör mig övertygad om att det var ett misstag att gå upp ur sängen på morgonen så blir det de få dagarna som glänser som lyser starkast. Och de dagar som är mörka och svåra har oftast dolda gåvor – vänner som finns, en hjälpande hand man inte väntade sig och ett meddelande som får en att le – trots allt.

 

 

Imorse var det olidligt varmt.

Nu är himlen svart och det blixtrar. Jag är hemma efter en lång dag. Trött. Vill inget annat än att ta en dusch och lägga mig. Men himlen är svart och har svalt månen, gömt stjärnorna. Konturerna av Kongos kullar lyses upp av blixtrar som slingrar sig längs horisonten.

 

Vinden ökar i kraft och bananplantorna utanför mitt fönster ligger tryckta mot marken. Jag går ut på verandan och sätter mig. Ibland måste man. Ibland är världen för vacker för att man inte ska se den.

 

Droppar börjar slå mot plåttaket och blir till ett öronbedövande brus. Vinden som blåser bär med sig droppar in under taket och jag är snart genomblöt. Natten är svart förutom säkerhetsbelysningen runt området där jag bor. Vattnet blänker och förvandlar buskarna i mina rabatter till glänsande konturer av svart och silver. Jag ser dropparna som faller i ljuset av den elektriska belysningen och de spricker mot marken i små explosioner.

 

Floden ser ut som en gigantisk slingrande sliverorm i blixtrarnas kalla ljus och åskan dundrar, ekar mellan kullarna.  Luften vibrerar.

 

Livet är inte självklart. Man måste simma för att inte drunkna. Men jag har mjölksyra och är trött på att simma. Men just ikväll är världen vacker. Vitkatten gömmer sig under min bil och från mitt hår droppar regnvatten, mascaran rinner och svider i ögonen. Vissna löv som blåst in på min veranda krossas under mina fötter när jag går ut i regnet. Barfota fötter på det hårda gruset. Grumligt vatten som forsar mellan tårna och droppar som rinner längs armarna.  Regndropparna är stora, tunga och ljumma och smakar barndomsminnen. Ett spindelnät som vävts mellan hibiskusen och mitt fönster är fullt med droppar som blänker som guld i ljuset.

 

En kväll som denna är världen väldigt vacker. Trots mjölksyra.

En pojke försökte stjäla mat från ett marknadsstånd vid Marche Centrale. Han fick hälsenorna avskurna. Idag hasar han fram, sittandes på marken. Jag ser honom på gatan mitt emot radioförsäljarna.

 

Livet är annorlunda här. Vi spelar ett spel med andra regler.

Jag äter frukost på Grand Café tillsammans med min mamma som är på besök i staden. Jag dricker kaffe och sätter på min dator. Kollar min mail och lyssnar på mammas älskade röst. Borden runt omkring oss fylls med den internationella och lokala eliten. Företagare, biståndsarbetare, ministrar och direktörer. Tidningsförsäljare står längs gatan och viftar med de nytryckta tidningarna och det luktar som Bangui gör på morgonen; en hemvan blandning av dimma, fukt, avloppsvatten, avgaser och nybakat bröd.

 

Morgonen lovar en varm dag och från mitt bord ser jag att Christopher ritar en gubbe i dammet på min bil. Christopher, ett gatubarn som sover i det lilla utrymmet som finns mellan Ecobanks och den indiska resebyråns väggar. Christopher, som aldrig någonsin frågar mig om någonting utan bara ler ett stort leende där alltför många tänder fattas. Han ritar i dammet på min bil och hans små fingrar färgas matt brunröda. Han får syn på mig och ser plötsligt lite skamsen ut men ler sedan åt mig och springer bort för att tigga en slant från en biståndsarbetare som ser nyvaken ut.

 

En afrikansk kvinna kommer körandes på en moppe. Bakom sig har hon tre små barn som klamrar sig fast. De två första har en av stadens privata skolors uniformer på sig, mintgröna byxor och scharlakans röda skjortor. Det sista barnet, en flicka, har krulliga flätor samlade i en vippande boll uppe på huvudet och en liten ryggsäck med barbie på ryggen. Deras mamma, iklädd vita kostymbyxor och skyhöga stilettklackar köper bröd på caféet och jag ser att Christopher och Crapule, som står lutade mot en bil ett par meter bort, tittar på de små barnen på moppen med ögon som säger mer än tusen ord.

 

Dagen kallar och jag har ett möte som väntar på mig. När jag kör ifrån caféet ser jag Crapule och Christopher som springer över vägen bort mot en vit kvinna som går med en handväska hängd över ryggen. Jag vet att Crapules slinka fingrar kommer att öppna blixtlåset utan att hon ens lägger märket till det.

 

Jag handlar till företaget och kryssar runt bland gula taxibilar och tutande motorcyklar. Jag stannar en stund utanför den indiska resebyrån för att boka en flygbiljett. En resa till Kenya och Tanzania i maj väntar mig och jag längtar. Inne på resebyrån hänger en almanacka med halvnakna tjejer på den rosa väggen och från en annan vägg blickar landets president ut ur en kitschig guldram. När jag går ut från resebyrån och öppnar glasdörren slår värmen emot mig och på min motorhuv har Crapule och Christopher satt sig. De ler mot mig med leenden som jag inte kan motstå och vi hälsar i hand. Deras små, torra, dammiga händer i min och som alltid börjar vi med artighetsfraserna. Som om vi vore två vanliga människor som möttes på gatan. Som om det inte vore så att de var gatubarn och jag var en vit kvinna som precis köpt en flygbiljett för pengar som de aldrig ens kan drömma. Vi pratar en stund och jag lutar mig mot bilen som är brännande het av solen.

 

Crapule som sitter med benen utsträckta har ett sår på fotsulan. Jag säger att de ska komma med mig till kontoret så att jag kan göra rent hans sår. De svarar att de inte har tid, och det får mig att le. De väntar på sopbilen som snart kommer att köra förbi. Sopbilen som kommer från de rika kvarteren full med skatter. Sopbilen som kommer stanna i korsningen vid Avenu Boganda för att försöka ta sig ut bland de myllrande taxibilarna. Sopbilen som för mig är en sopbil som luktar äckligt men som för Crapule och Christopher är ett berg av övärderliga skatter och möjligheter. Sopbilen som ger Crapule och Christopher mat.

 

Ur min väska tar jag fram två plåster och en liten tub med rengöringsmedel från ett apotek i Linköping. Det var en kall oktobermorgon och jag minns att kassörskan hade en dålig dag och svarta påsar under ögonen och jag hade på mig min bruna jacka. Jag tvättar såret så gott jag kan och sätter på plåstren. Säger att när de är klara med skattletandet kan de väl komma förbi kontoret. De skvallrar lite om det senaste nytt från Banguis gator och sedan hoppar de ner från bilen. Jag kör iväg mot mitt.

 

Vi spelar inte samma spel. Vi leker inte i samma sandlåda. Och ändå är det precis det vi gör. Jag är en del av deras liv, och de av mitt. Våra vägar korsas, och våra liv flätas samman, och vi blir oundvikligen en del av varandras liv. Fast ingen av oss valt det.

 

Det är morgon. Jag kör förbi Grand Café. Svänger höger vid den kinesiska restaurangen vars röda väggar flagar. Förbi den amerikanska ambassaden, förbi det libanesägda garaget. Blinkar höger. Ser den stora gröna porten. Min port. Täckt av dam och med spåren efter barnahänder som ritat i dammet. Skrivit små meningar som inte längre är läsbara.

Jag stannar, väntar på att vakten ska öppna porten. Människor går förbi, på väg. En man cyklar förbi med en get på bakhållaren, en kvinna balanserar på höga klackar. De prostituerade vid Hotel Samba vinkar till mig. Jag tutar. Blir irriterad över att det tar så lång tid.

 

Och då ser jag. En liten kropp. Ett barn som sitter. Längs den höga betongväggen fulväxer en häck med stora brunröda löv som ledsamt hänger från spretiga grenar. Där häcken slutar, inte långt från porten, sitter ett barn. Jag känner igen honom. Eller nej, jag känner igen kläderna.

Den blå tröjan och de blommiga shortsen. De alldeles förstora skorna. Jag vet inte vad han heter. Han brukar ströva runt på Avenu Boganda med en blick som flackar och pupiller som skenar. Han brukar ha en trasa indränkt i lim i sin hand. På morgnarna brukar han stå mitt emot Grand Café , bredvid det lilla ståndet  där en man i rullstol säljer cigaretter och godis. Han brukar stå lutad mot väggen med trasan i ett krampaktigt grepp under näsan.  Jag vet inte vad han heter. Men jag vet vem han är.

 

Porten öppnas, jag kör in och min vakt ler stort. Jag hälsar på den anställda, telefonen ringer, låser upp kontoret, avslutar samtalet, sätter de anställda i jobb, telefonen ringer igen, en skräddare kommer förbi, jag funderar på varför det luktar så illa i mitt kök och kommer snabbt fram till att det ligger en död råtta bakom en kartong. Skriver ett mail. Två mail. Tre mail. Vakten går förbi och i all hast frågar jag hur länge killen i den blåa tröjan suttit utanför porten.

 

Sitter det ett barn utanför porten? Vakten visste inte. Alltså måste han satt sig där efter att vakten gått på sitt skift kl 5 imorse. Telefonen ringer igen och jag ber vakten kolla om allt är bra med killen. Säg till honom att komma hit ropar jag efter honom i trappen medans jag svara i telefonen. Den sydafrikanska pilotens skorriga röst frågar om jag har lust att äta lunch med honom. Vi pratar om de kommande flygningarna, räknar passagerare och kilon. Jag går ut i köket. Tar fram ett bröd från igår. Tänker att han, killen i blå tröja, åtminstone kan få lite att äta. Piloten är pratsugen och vi skrattar tillsammans åt olika av veckans händelser. Jag dricker ett glas vatten. Tillslut lägger vi på.

 

Vakten väntar på mig. Ingen liten kille i blå tröja syns till. ”Madame, han är död” säger vakten och orden transporteras i slow motion i luften mellan oss. Jag springer ner för trappan två steg i taget och ut genom porten. Han sitter precis som förut. Ryggen lutad mot väggen, sidan lutad mot den fula häcken. Huvudet nerböjt. Jag pratar med honom, men får inget svar. Känner med fingrarna efter en puls som inte finns. Hans hud är sval.

Han är död.  Jag sitter på huk, vakten står bakom mig. ”Han är död, Madame, han är död”. Jag frågar vad vi ska göra med honom utan att riktigt veta att jag frågar.

 

Igår skrattade jag åt ironin i livet. Idag förbannar jag den. Igår kväll, över en grillad kyckling som jag väldigt mycket önskade skulle vara sushi, diskuterade jag och min vän vad som händer med alla gatubarn och fattiga människor som dör på gatorna här. Vad händer med dem? Vem tar hand om dem? Var och vem begraver dem?

 

Vakten bär in den lilla kroppen på gården, lägger den i gräset i skuggan under ett träd. Vakten tittar mig i ögonen och säger att vi skulle kunna ta honom till sjukhuset. Jag frågar vad de skulle göra med honom på sjukhuset. Det vet inte vakten. Jag frågar vad som händer med de som dör på gatorna, vakten säger att han inte vet men hans ögon säger mig att han vet mycket väl.

 

Vad kan jag göra? Begrava honom. Jag springer upp till kontoret. Tar min väska, låser dörren. Tillsammans med vakten bär vi in pojken i den blåa tröjan i min bil. Lägger honom i baksätet. Jag tror att han ska vakna. Han ligger med lealösa armar och ben på mitt baksäte och huvudet rullar åt sidan. Ögonen är slutna. Hans hud är dammig. På knäna har han skrubbsår. De blommiga shortsen är smutsiga, uppfransade och en av hans för stora sandaler faller ner från sätet.

 

Benjamin, vakten, säger till mig att ta bakvägen till kistkvarteret. Kistkvarteret. Det kvarter där man tillverkar stadens alla kistor. Längs en liten dammig väg står kistor uppradade. Stora, små, bruna, gula, rosa. Med rosa platsblommor, med guldiga handtag, eller men bibelord skrivna på locket. Som en buffé av dödsglädje står de uppradade så långt ögat når längs den lilla vägen och jag fryser i värmen. Stannar. Första bästa. En enkel. Vilken storlek? Jag har ingen aning. Benjamin pekar på en och jag betalar första priset. Orkar inte pruta trots att jag vet att det förväntas av mig. När vi lastar in kistan i bilen ser försäljaren den döda kroppen. Och reagerar inte. Som om det vore alldeles normalt att jag kör runt med en död pojke i min bil.

 

Utanför staden, förbi den stora spärren där militärerna alltid är tråkiga, tar jag till vänster. En liten väg som snirklar sig genom ett kvarter av små hus och hyddor. Barn leker utanför husen, kvinnor diskar, mal maniok och strimlar löv. En bit bortanför kvarteret, bakom en liten kulle breder gravarna ut sig. Ett fält av hård, röd jord. Små brungröna dungar av gräs växer här och där. Små upphöjda kullar i marken markerar gravarna. Det finns ingen kyrka. Inga träd. Inga kors, inga skyltar. Bara massa död.

 

En man sitter i ett skjul byggt av plamblad. Ropar att det kostar 7000 cfa att begrava någon. Och att det  är väldigt varmt idag, så han vill gärna ha en öl också.  Vi lastar ut kistan. Bär ut den alltför stilla kroppen ur min bil. Lägger honom i kistan. Benjamin tar fram spikar och en hammare. Jag undrar när han hann ta med sig det.  Jag hade inte ens tänkt så långt.

 

Pojkens kropp ligger i kistan. Jag rättar till hans blåa tröja. Tar på honom den sandal som ramlat av i bilen. Sitter på huk bredvid kistan. Och världen står stilla. Solen skiner, jag känner svetten pärla sig i pannan.  Jag vet inte ens vad han heter. För mig är han pojken i den blåa tröjan. Jag vill veta vad han heter. Benjamin lyfter locket till kistan och jag är maktlös. Jag släpper pojkens hand jag hållit i min och Benjamin stänger kistan. Men kalla, ekande slag spikar han igen den. Stänger han vägen till livet.

 

Gravplatsens vakt visar oss en redan grävd grav. Han hjälper till att tråckla ner kistan. Sedan räcker han Benjamin en spade. Jorden flyger i en vind och landar på mig, blöts upp till en röd smet i min svett.  Jag tittar på. Kan inte riktigt tro att det är sant. Kan inte riktigt förstå att jag står här.

 

En droppe med svett rinner i min tinning och kistan är täckt med jord. Det finns inget mer att göra.  Inget att säga. För alla ord är fel och ingen handling räcker. Så vi lämnar tillbaka spaden, betalar gravplatsen, mannen påminner mig om hans öl men jag låtsas att jag inte hör. I backspegeln tittar jag på graven vi precis fyllt med död och kör därifrån.

 

Luftkonditioneringen får mig att huttra till och vi sitter tysta. Framför den gröna porten stannar jag, Benjamin går för att öppna porten. I gräset där pojken för ett par timmar satt ligger hans brunvita trasa. Jag öppnar bildörren och tar upp trasan. Kör in bilen. Tvättar av mig den röda jorden ute på gården och går upp till kontoret. Trappan har aldrig varit så lång. Så brant.

 

På bordet på verandan ligger brödet. Flugor surrar runt det och det bränner i mina ögon. Men jag orkar inte gråta. Jag slänger brödet. Dricker vatten. Stänger dörren. Pojkens trasa luktar starkt av lim och jag slänger den. Tvättar händerna. Och undrar vad som precis hände mig.

 

Jag fortsätter jobba. Jag mår illa men äter lunch med en vän. För jag vet inte vad annat jag kan göra. Han dog. Jag begravde honom. Jag vet inte ens vad han hette.  Det finns inget man kan säga, inget man kan göra. Ingenting räcker till. Ingenting är rätt. Allt är fel. Det är bara så det är. Det är bara livet. Livet. Döden.  I all sin brutala, orättvisa glans.

 

Det är eftermiddag. Luften är disig och solen är en utfläkt konturlös fläck av ljus på himlen. Kongos kullar gömmer sig bakom den gryniga luften och det luktar rök från en brand någonstans.

 

Jag kör längs floden. Floden som sinar och sakta torkar ut. Jag är på väg till Sylive, vi ska ut och springa. Bilen skramlar och studsar och över vägen springer en familj med hönor. Radion brusar och luftkonditioneringen blåser för allt vad den är värd. Jag är glad. Jag har en bra dag. Hinner med de små detaljerna i tillvaron och vardagslivet som jag inte annars hinner med.

 

Jag kör i fatt en bil. En mörkgrön Toyota Corolla som sett sina bättre dagar. En flicka som sitter i baksätet vinkar till mig genom rutan. Jag vinkar tillbaka. Plötsligt lägger jag märket till att det står en mening skriven på bilen. Snirkliga bokstäver i gult. ”Ca ne sert a rien de courir”. Det tjänar ingenting till att springa.

 

Och jag älskar det. Ironin i livet. Jag är just på väg att ge mig ut och springa. Gudarna ska veta att jag inte har någon lust, men jag gör det ändå. Och så hamnar jag bakom en skabbig grön bil som talar om för mig att det inte tjänar någonting till att springa.

 

Och springa är det enda jag gör. Springer för att hinna med allt man måste under en dag. Springer till alla de olika hållplatserna som finns längs livets resa. Springer mellan skola, jobb, skola. Mellan Berberati, Örebro, La Rochelle, San Fransisco, Stockholm och Bangui. Springer springer springer. Mellan vänner, ovänner, fester, begravningar, fred och kring. Springer mellan liv och död. Springer för att det känns som att livet är så kort och att jag måste hinna med så mycket. Men kanske springer man så fort att man missar den vackra utsikten? Kanske glömmer man titta ut genom fönstret? Kanske missar man livet eftersom man är så upptagen med att hinna med det.

 

Jag och Sylie klättrar upp på en av Banguis kullar och springer på den lilla väg som snirklar sig genom skogen och stenar. Jag tittar ut över Bangui som breder ut sig där nere, på floden som glittrar och på Kongos vida slätter som sträcker sig ända till horisonten. Utsikten är förödande vacker. Röken som stiger upp mot himlen från staden, det grumliga ljuset och horisonten som färgas rosa av solen.  Jag springer och känner svetten rinna längs ryggraden, pärla sig på överläppen, trilla ner i tunga droppar från näsan. Jag springer med musik i öronen tills lungorna bränner och jag är tillbaka där jag började. Då klättrar jag ner från kullen. Ner till stadens vimmel där jag pussar Sylive hejdå. Sedan kör jag hem precis innan solen helt försvunnit och hemma tänder jag fotogenlamporna, häller vatten från en dunk till en hink och tvättar sedan av mig.

 

Jag skriver ofta om död, blod och fattigdom. Om rebeller och militärer. Om sjukhus som är bårhus och om en rättvisa som är orättvis. Men det finns så mycket mer. Och när kvällen är varm och mörk och jag sitter ute på trappan och pratar med min pappa i telefon och tittar på eldflugorna som leker kurragömma i min rabatt tycker jag att världen är så sned. Och att jag har fel.

 

Vi pratar om Afrika som stackars Afrika. Om stackars det afrikanska folket som lider. Om att livet är så orättvist och att det är så synd om de människor som lever i denna misär. Och visst är det sant. Men det finns en annan dimension också. För trots att det inte finns några sjukhus, trots att det inte finns många skolor och trots att det inte finns några MacDonalds och ICA så möter jag skrattande människor, människor som stannar mig på gatan för att prata en stund. Ser jag kvinnor som sitter framför sitt hus och diskuterar hus man bäst ska koka en viss sorts löv, ser jag barn som kiknar av skratt där de leker under en palm. Möter jag människor som istället för att berätta hur de har det, ställer mig tusen och en fråga om hur jag har det. Människor som rycker på axlarna åt att de inte har någon frukost att äta, och människor som går flera kilometer bara för att komma och hälsa på mig.

 

Det finns något annat här. En annan lycka. En mer naken, avskrapad lycka som handlar om mötet mellan människor. Som handlar om enkelhet istället för överflöd. Lycka här är inte att kunna välja mellan tio olika sorters förpackningar med tacokryddor i en affär utan lycka är att ha tillräckligt med mat för att bli mätt. Lycka är inte att kunna köpa den nya modellen av jeans utan lycka är att överhuvudtaget ha kläder att ta på sig. Lycka handlar inte om hur många skor du har, utan att du har skor.  Lycka är inte att hinna arbeta flera timmar, ändå hinna till gymmet och samtidigt läsa en kvällskurs medans din äkta hälft lagar mat till era barn. Lycka är att på vägen till marknaden sätta sig utanför din väns hus och prata en halvtimma och titta på barnen som bygger en bil av bambu och hönorna som spankulerar på gårdsplanen.

Lycka handlar inte om att du har en vacker examen och en lång meritlista och en flersiffrig summa som ramlar in på ett bankkonto någonstans, lycka är att överleva från dag till dag.

 

Livet är inte svart och vitt. Livet är en regnbåge full av gråzoner. Allting är relativt. Och så är också misären. Det är fel av mig att sätta en etikett på det centralafrikanska folket och skriva ”Olyckliga, döende och hopplösa”. För det är allt annat än sant. Visst, de har inte allt som är nödvändigt enligt västerländska mått mätta. Men de har mer av något annat. Något annat som jag önskar att jag hade så mycket mer av.

Något som för dig tar ett par minuter, ett par klick på din dator, tar här en halv dag. Att betala en elräkning till exempel.

 

Elräkningen levereras manuellt till varje hushåll i slutet av varje månad. Ibland två gånger i månaden (om de har dåligt med pengar). När man fått räkningen (ibland skriven för hand, ibland för maskin – allt beroende på om de haft elektricitet vid tillfället eller ej) har man 24 timmar på sig att betala. Annars stängs elen av. Imorse fick jag månadens elräkning, så jag körde till deras kontor; en ranglig historia med tre våningar målad i ljust gult och med stora, blåa grindar och ett ovälkomnande stängsel. Längs stängslet har små marknadsstånd satts upp och man kan köpa gula karameller, en  cola, leopardmönstrade solglasögon och små mörkt rosabruna kolanötter som ligger på stora fat. Några ledsamma palmer ståtar innanför stängslet och deras blad rasslar i vinden.

 

På bottenvåningen finns kassan. Men eftersom min elräkning är dubbelt så dyr som den ska vara så måste jag upp till direktören på tredje våningen. Direktören är aldrig inne på sitt kontor så jag förhandlar med hans sekreterare istället. Han sekreterare är en kvinna i en obestämbar ålder. Hon väger 30 kilo för mycket, har en lilafärgad peruk på sig och hennes läppar är alltid målade rosa. Hon heter Gertrude och har på sig ett par klackskor som är tre storlekar för små. Hennes kontor luktar alltid av friterad matbanan och en stor plastig plansch föreställande Nelson Mandela och landets president Francois Bozize som hälsar på varandra hänger på en av väggarna. Efter lite dividerande med Gertrude så går hon med på att dela min elräkning i hälften, eftersom hon lika väl som jag vet att de bara försöker få ut mer pengar än vad de egentligen ska ha. Med fakturan delad i hälften och signerad av direktörens sekreterare går jag ner till kassan.

 

Det finns två kassor i ett rum som är ungefär 20 kvadratmeter. Framför varje kassa ringlar sig en lång kö av pliktskyldiga medborgare som väntar på att få betala sin räkning. Jag ställer mig i den kö som är minst, framför mig räknar jag till 35 personer. Längs tre väggar finns det bänkar uppställda och människor sitter och sover, läser och pratar i telefon. I ett hörn har de ställt upp en TV och det pågår en fotbollsmatch. Algeriet – Egypten. Framför TV’n har ett par högljudda män bänkat sig. En liten kille som inte kan vara mer än 10 år kommer med en kylväska på huvudet. En bärbar bar. Ur kylväskan den blåa plockar han fram tre stora ölflaskor som han öppnar åt männen som tittar på matchen. Sedan slinker han ut genom dörren bakom mig med ett gäng tomma ölflaskor i händerna.

 

Framför mig står en kvinna iförd en lång, gul klänning och en svart peruk. I sin högra hand håller hon en plastpåse med blekningsmedel för huden, i den vänstra en levande höna som hänger upp och ner med benen bundna under högljudda protester. Mannen framför henne är iklädd en grå kostym, vit skjorta och rosa slips. Svettdroppar glänser på hans panna och hans krage är blöt. I kön bredvid mig står en kvinna med ett barn på ryggen. Barnet sover mer huvudet hängande och en liten glänsande bubbla av saliv darrar i hans mungipa. Den unga mamman har ett par rosa örhängen som dingeldanglar och hon ler blygt mot mig. En man som sitter på en av bänkarna längs väggen testar ringsignaler på sin telefon om och om igen.

 

Jag tittar på klockan. En och en halv timma har gått och framför mig har bara tre personer fått hjälp. Kassörskan sitter i ett litet träbås med ett fönster ut mot kön. Hon är i medelåldern, har ett par sneda glasögon som sitter på nästippen (eftersom hon egentligen inte behöver glasögon ) och hon tuggar ljudligt på ett rosa tugummi. Hon rör sig i slowmotion och hela proceduren görs för hand. Registrering av fakturan, betalningen, räknandet av pengarna och det långsamt skrivna kvittot.

 

Jag är en människa utan tålamod. Ironiskt nog lever jag mitt liv i ett land där allt kräver tålamod.

Men jag har lärt mig att pausa. Jag ringer några samtal och gör det jag kan från min köplats. Sedan gillar jag läget.  För det finns inget annat att göra. Jag tittar på människorna runt mig. Följer fotbollsmatchen på TVn och funderar på vilken färg jag ska välja på tånaglarna nästa gång. Promenerar runt bland tankar och minnen och funderar över livet.

 

Jag tänker tillbaka på en kall höstmorgon i Askersund och på ett avsked på Örebros tågstation en solig morgon i augusti när det plötsligt bryter ut ett bråk bland männen som tittar på fotbollsmatchen. Det händer väldigt snabbt och plötsligt är de bara ett virrvarr av händer och fötter. Människorna runt omkring ger sig in i bråket. För inget är ju roligare än ett riktigt, hederligt slagsmål. En ölflaska viner i luften och krossas mot väggen. Kvinnan bredvid mig ger mig plötsligt det sovande barnet för att hon måste ut och kissa. Så jag står där och tittar på knytnävarna som fäktar med ett sovande barn i min famn. Tills barnet kissar och jag känner varm vätska rinna längs magen, ner på mina lår, och bilda en liten pöl runt mina bruna sandaler. Salivbubblan i barnets mungipa brister och små små droppar av svett pärlar sig vid hans tinningar.

 

Lika fort som bråket började, slutar det. En man som fått en ölflaska i huvudet blöder från ett sår i pannan, men han verkar mest oroad över vart hans odruckna ölflaska tagit vägen. Människorna återgår till sin plats och kassörskan fortsätter sitt skrivande.

 

En svettdroppe rinner längs min ryggrad och jag börjar bli hungrig. En kvinna som brukar sälja ananasfrukter till mig längs Avenu de l’indépendance kommer in med sin räkning och vi börjar prata. Om hennes barn, hennes man, hennes systers barn, hennes plantering och om livet i största allmänhet. Hon frågar hur många barn jag fött. Jag säger att jag ännu inte fött något barn. Hon tittar på mig med förskrämda ögon och skakar på huvudet. Innan hon hinner läxa upp mig har det äntligen blivit min tur i kön.

 

Efter ännu 45 minuter får jag äntligen det handskriva kvittot. Jag tackar, säger hejdå till ananasförsäljerskan och går ut i solen som bländar mig. Barnets kiss har torkat in mina kläder, klockan är 12.30 och det har tagit mig precis fyra och en halv timma att betala min elräkning.

 

Ibland önskar jag att jag kunde betala min elräkning med tre klick på min dator. Eller att jag skulle kunna ta ut pengar på banken utan att behöva vänta i kö i fem timmar. Eller att det inte skulle ta 20 minuter att ansluta mig till hotmail.  Ibland önskar jag att allt gick mycket fortare.

 

Men samtidigt, är det så mycket rikare. Inte effektivare, men rikare. Man lägger märket till människorna runt omkring sig, man får tid att prata med en främling. Man hinner tänka alla de tankar som man annars är för upptagen med att göra. Man hinner minnas. Man får ett barn i famnen, man möter ett leende, betraktar ett slagsmål.  Tid att betrakta livet. Från en annan vinkel.

 

 

De skrattar hjärtligt. Stora leenden. Vita tänder som lyser i solen och ljudet av porlande glädje.

 

De sitter på en trottoarkant. På en liten tvärgata som går mellan libanesaffären med blå dörr och den stora rondellen.  Jag har handlat i affären, är på väg hem. De fångar mig.

 

De sitter med ryggen lutad mot en vitgrå vägg där det med spretiga bokstäver står skrivet i kol ”Interdit de pisser ici”, ”Förbjudet att kissa här”. De ser ut att vara i medelåldern. De är båda magra och nyckelbenen sticker ut och lämnar mörka skuggor eftersig. Den ena kvinnan har på sig en gulröd kaba och en blå siriki. Färgerna är solkiga och dammgråa. Den andra har på sig ett för stort linne och en grön pagne. Hennes bara bröst skymtar i det slitna linnets hål och på smalbenet, där pagnen lämnat huden bar, har hon ett smutsigt och blodfläckat bandage lindat. Hennes hår är flätat i inbakade flätor och solen lyser i de korta hårstråna som slitit sig loss.

 

Bredvid sig har de två påsar, och ett tygknyte. Alldeles säkert deras enda ägodelar. Klockan är nästan tolv och solen lyser varm. Det luktar av avgaser och avloppsvattnet som rinner i den lilla skåran mellan vägen och trottoaren, och från min påse stiger lukten av persilja och basilika. Flugor surrar runt mig och jag titta på de två kvinnorna som skrattar.

 

De är smutsiga, dammiga, och har alla sina ägodelar i två påsar och ett tygknyte. De sitter på en gata i en huvudstad som är på gränsen att explodera. När natten kommer sover de under ett bord vid marknaden, på trottoaren eller, om de har tur, under någon kyrkas tak. Mitt emot dem går en vit kvinna som i sina händer bär grönsaker och kött värda pengar som de skulle kunna leva flera månader på. Och de sitter och pratar. Som två vänninor som inte setts på länge. Och de skrattar. Som om de vore vem som helst. Som om de tagit en paus från jobbet för att fika med en gammal vän. De skrattar. Som om de inte levde på exsistensminimum i ett orättivst samhälle där de rika ministrarna blåser förbi dem i nyinköpta bilar värda flera tiotals miljoner. Som om de hade världen på sin sida och inte ett enda bekymmer i världen.

 

De skrattar. Ett ärligt skratt. Ett skratt från hjärtat. Ett skratt som trotsar frattigdom, orättvisor och sjukdomar. En glädje som är större än oläkta sår, trasiga kläder och hunger.

 

De skrattar. Livet gör mig ödmjuk.

 

 

Lika skör som en glänsande såpbubbla. Lika tunna, genomskinliga väggar redo att spricka vid minsta lilla beröring. Känns vardagen, känns den falska trygghet som Banguis befolkning vaggas in i.

 

Dagarna går. Vi arbetar, handlar, tränar, träffar vänner. Lever livet som livet levs på de flesta ställen. Men vardagen är på gränsen till att explodera. Vi är elefanter som balanserar på en skör lina.

 

Militärens nya rekryter marscherar in i staden i flera hundratals. Härom morgonen, på väg i bilen längs floden stannade mitt hjärta i halsgropen när jag såg oändliga rader med militärer gå på vägen. En liten stund stod allt väldigt stilla. Tills de vinkade förbi mig och jag kunde fortsätta min vardag. Men sedan dess kan jag inte riktigt slappna av. De är här av en anledning.

 

Colonel Massi, en före detta del av regeringen som slutit sig till oppositionen blev i slutet av december tillfångatagen i tregränszonen mellan Kamerun, RCA och Tchad. President Francois Bozize tillbringade lägligt det nya året tillsammans med Tchads president Déby och fick Massi utlämnad åt sig. Massi fördes till Bangui, torterades i timmar och är nu ”spårlös försvunnen”. Ryktena är många. Internationella medier förklarar Massi död och nu kräver man en oberoende utredning. Det låter bra, men förmodligen kommer allt rinna ut i sanden. Som vanligt.

 

Det kommande presidentvalet har nu fått ett datum. Den 18 april. Jag gnisslar tänder och tänker att de kunde väl vänta med det hela till sommaren – när jag inte är här. Många suspekta och ibland skrämmande händelser i vardagen gör att jag undrar vad som egentligen är på gång. I varje gathörn står en lastbil full med militärer och på nätterna patrullerar la garde precidentielle stadens gator. En from av informellt utegångsförbud råder och staden ligger öde och tom när den sena kvällen närmar sig.

 

I öster attackerar LRA i desperata försök att hitta mat, bärare och vapen. Den ugandiska armén har förvandlat Obo, den största staden belägen i öster, till sitt högkvarter och helikoptrar, flygplan och stridsvagnar belägrar den en gång fridfulla staden. De har nu börjat bomba där de tror att LRA finns, en ödesdiger handling för det centralafrikanska folket.

 

På Banguis gator och upplysta restauranger är det lätt att låta sig luras in en kokong av trygghet. Men vi vet bättre.

Så vi fortsätter att balansera. Rädda för att vi ska ramla ner. Rädda för att såpbubblan ska spricka.

 

Eftermiddag och det snöar.  Svart snö. Afrikansk snö. Flingor av sot flyger i luften. Landar på vägen i drivor som krossas under vinande däck och tysta fötter.

 

Luften är tjock, grå och varm. När man öppnar dörren känns det som att man går in i en osynlig vägg. I de tunna hårstråna på mina armar fastnar små sotbitar som blöts upp av svetten. På läpparna smälter sotet och det smakar rök.

 

Det är kväll när jag tar mig hem längs floden. Världen brinner. På Kongos kullar rasar en eld vars rytande hörs över vattnet. Stora lågor av orange och rött förvandlar flodens vatten till flytande blod och kastar långa, dansande skuggor som får världen att leka kurragömma.

 

Trots att kvällens svalkande mörker lagt sig luktar det tungt av rök och damm. Myggor surrar runt mina vader och några människor går förbi mig där jag står i eldens ljus på stranden. Det luktar rutten fisk från de nät som fiskarna lämnat efter sig och någonstans spelar en radio.

 

Vattnet kluckar och slår mot de kanoter som ligger längs stranden och på kullen mitt emot har elden svalt ett stort träd. Hela stammen och alla grenar brinner. Ett par minuter senare rasar trädet med ett brak som jag inte kan höra men ändå vet precis hur det låter. Glödande bitar och flammor slängs upp i den svarta luften och det ser ut som ett fyrverkeri.

 

Jag är trött och mina muskler värker efter ett träningspass med Réne. Hemma väntar en hungrig katt och en dator full med mail. Jag saknar mina vänner. Jag kan tänka mig dem i deras lägenheter. Böjda över kurslitteratur, på sina kvällsjobb eller tillsammans med sina familjer. Och jag saknar dem. Jag önskar avståndet inte var så långt. Jag önskar att avståndet mellan deras liv och mitt inte var så gigantiskt. Att jag kunde få dem att förstå känslan av detta liv, med bara tre meningar. De fattas mig. Längtar efter en sommar som just nu känns som årtionden bort. Men som i själva verket närmar sig med stormsteg.

En taxi åker förbi följd av en vän i sin vita Toyota. Han vinkar och tutar och jag vinkar tillbaka. Elden drar sig bort över kullarna och lyser nu som ett ilsket gult band. En ringlande ljusorm. Sotflagorna är osynliga i mörkret men jag känner deras ljudlösa landningar på min hud.

 

Hela dagen har jag gjort listor. För mig själv. För och emot. Livet är här och nu och livet ska levas. Men beslut ska tas och jag står och väljer. Väljer och vrakar mellan nästan precis vad jag vill. Olika drömmar och lika många olika fantastiska möjligheter. Jag är lyckligt lottad. Som får skriva listor och gör val. De flesta får aldrig en chans att välja.

 

Eldormen ringlar sig bort och är nästan osynlig. Små glödande öar lyser i mörkret, kvarlämnade i eldens spår. På bara ett par minuter är allting över. Det är becksvart.  Min telefon ringer och hämtar tillbaka mig till verkligheten. Skärmen lyser plastigt gulgrön och en anställds namn blinkar uppfodrande.  Jag måste tillbaka till kontoret och lämnar de glödande resterna av elden bakom mig.

 

 

En anställd väcker mig klockan 4.30 med en hemsk ringsignal i det gråljusa sovrummet. Jag svarar med hjärtat i halsgropen och redan galet irriterad. Tur i oturen. Han har bara tagit fel på tiden. Trodde att han skulle träffa mig på kontoret klockan fyra istället för klockan sju. Tur, för det handlar inte om någon olycka eller något mycket värre. Otur, för min första sovmorgon på flera veckor är tillintetgjord.

 

Eftersom det inte är någon idé att somna om går jag upp och sätter mig på köksbänken. En kopp med varmt kaffe där några stackars myror flyter runt. Jag har slutat bry mig. Protein, eller vad är det man säger?  Vitkatten jamar utanför den säkerhetsdörr av galler och myggnät som är stängd. Galler, för människor som kommer på fel tankar. Myggnät, för törstiga myggor. Det blåser en sval vind in genom de öppna fönstren och det rasslar i löven. Det är disigt och bananplantorna ser ut som suddiga silhuetter.

 

Igår kväll åt jag tillsammans med min vän längs floden. En litet hak med rangliga bord och stolar ställda i sanden ett tiotals meter från floden. Ingen el fanns och stearinljuset som var ställt i mitten av ett askfat flämtade tapper i vinden. Myggorna surrade runt våra ben och min stol knarrade olycksbådande så fort jag rörde på mig. En mager grå katt med stora ögon tiggde mat och jamade ihärdigt under vårt bord. Drickan var ljummen, och det tog en evighet att få tre små grillade fiskbitar och 15 riskorn. Men det var det värt. För kvällen var vacker, stjärnor lyste bredvid en liten skärva av månen som glömts kvar på den svarta himlen och vinden blåste en vänligt smekande vind. Musiken från baren flöt bort i mörkret och på avstånd hörde vi fladdermössen som fladdrade i det stora mangoträdet rakt över vägen. Det var en vacker kväll, en kväll då man vet att man är på rätt ställe vid rätt tidpunkt och att det är magiskt. Livet. I all sin brutala, orättvisa glans.

 

Sittandes på köksbänken ser jag dimman lätta och klockan tickar. Utanför mitt kontorsfönster har kaffeträdet slagit ut i blom och det luktar himmelskt. En blandning av vanilj, alla världens apelsinblommor och ljummet kaffe. Det luktar barndomsminnen. Jag på en hästrygg i kaffeplantagen utanför min barndomstad. Jag stannar tiden en liten stund och luktar och minns. Luften är sval men himlen lovar en varm dag.

 

Jag skriver ut papper, packar ihop en kartong och pratar med en av företagets chaufförer som ska ta en av bilarna som står nere på gården och köra den till Berberati.  Jag tankar bilen, ger chauffören en handkassa och ser till att allt är som det ska. Sedan låser jag dörren till kontoret och bestämmer mig för att jag inte ska öppna den igen idag.

 

Floden sinar och avslöjar vita stränder och ruggiga dungar av vass. Vita sanddyner dyker upp i mitten av det gråa vattnet och klipporna avslöjar sina tidigare vattenhöljda kroppar. På stränderna drar fiskare upp nät fulla med hopp men tomma på fisk och några gatubarn tvättar en glänsande bil med en stor biståndsorganisations emblem på dörren i utbyte av ett par skramlande mynt.

 

Jag åker till Rock Club. Mitt lilla paradis med mögligt kakel, vissna palmer och röda parasoll. Det är flera veckor sedan sist och armarna värker och vattnet glittrar blått.

Ligger i solen och läser en blodig deckare som min bästa vän köpt till sin pappa och som han sedan lämnat här hos mig efter sitt besök. I en stad som denna sparas allt och får nya ägare, nya liv, nya hem. De franska militärerna kommer och belägrar poolen med sina uppblåsbara ringar och jäsande muskler. Trött på deras testosteronstinna närvaro beger jag mig hem förbi floden, det grådaskiga hotellet och den lilla marknaden. Utanför fängelset är det stor uppståndelse. En stor grupp med människor står på ett betryggande avstånd och mellan dem och fängelset finns det ett litet hav av militärer. Överallt ligger stenar och träbitar på marken. Jag hinner bara bestämma mig för att öka farten och ta mig förbi militärerna och den uppretade folkmassan så fort som möjligt.

Senare får jag reda på att en av fängelsets fångar stenats till döds.

 

När solen går ner över floden och världen står stilla i ett guldigt skimmer sitter jag på min veranda och tittar på dagen som försvinner. Sorlet från människorna som badar vid stranden når mig och någonstans börjar någon trumma. De rosa hibiskusblommorna slår ut i den svala skymningen, fåglar sjunger och luften står stilla.

 

När natten omringar mig beger jag mig till mina vänners hus. Och min guddotter, Marie Tendresse, väntar på mig med knubbiga barnarmar, lockigt hårkrull som kittlar mot kinden och ett leende som är balsam för själen. Världen är full av kärlek en kväll som denna.

 

När jag tvättar bort sminket och borstar mina tänder pratar skrovliga röster på radion. Krossade människor på Haiti, arbetslöshet i Spanien, barn som dör av hunger var femte sekund och bomber som exploderar. Jag lyssnar. Och värker. Men just ikväll är världen magisk. Full av kärlek och vackra barn. Magisk i all sin brutala, orättvisa glans.