Inblick. Utblick. Ögonblick.

 

Klockan är fyra på eftermiddagen och ute är det svart som natten. Årets första storm härjar utanför mitt hus. Jag står i köket och bakar kvällens efterätt. Genom det öppna fönstret viner mikrosmå vattendroppar in och landar på mina armar och sandkornen kryper in i mina öron. Jag skulle kunna stänga fönstren. Jag skulle kunna stänga dörrarna. Men jag älskar detta. Luften som blir tjock och grå av vatten och sand. Bananträdens blad som ligger platta mot marken, nedtryckta av vinden. Åskan som smäller och blixtrarna som flyktigt lyser upp mörkret. Jag älskar de små kalla dropparna som tillslut kommer göra mig helt genomblöt, de små sandkornen som raspar.

 

De senaste veckorna har varit en galen karusell. Det är först nu jag hittar en dag att andas på. En dag att plocka ihop de löst hängande trasorna för att få ett helt mönster igen. De första fyra kunderna har kommit och i torsdags kom den femte. Det har varit ett stressigt kaos av att organisera och få allt och alla att stämma. Jag går upp klockan halv två på morgonen, jag lastar flygplan, lastar bilar, packar, väger, möter kunder, tullar in och ut vapen, räknar ammunition, handlar mjöl, vin, stötdämpare och ansöker om jaktlicenser till kommande kunder. Dagarna försvinner innan de hinner börja. Ingenting går som jag vill och allting tar dubbelt så lång tid. Punkteringar, stölder, anställda som inte kommer till jobbet, poliser som sover på flygplatsen och dålig kommunikation med campen. Men tillslut, när det verkligen gäller, när kunderna står där och väntar, lyckas man på något sätt alltid med att ge sken av att allt är under kontroll.

 

Det är många svettdroppar, många arga telefonsamtal många väldigt stressiga stunder. Men, det finns också så många guldkorn i gruset. Som att sitta på Banguis flygplats klockan 2 på morgonen, titta på kulhålen i fönstret och den vita julgranen som står i ankomsthallen och prata om livet med militär i plastiga tofflor. Som att det är alldeles hisnande vackert att titta på solnedgången från mitt kontor. Som att försäljarna som jag handlar ger mig extra rabatt för att jag har landets flagga målad på mina tånaglar.

 

Jag har väldigt roligt. Jag är ständigt utmanad och jag vet aldrig var, när eller hur min dag ska sluta. Regnet smattrar öronbedövande mot plåttaket och jag är trött. Väldigt trött. Lägger mig och läser och lyssnar på dropparna. Imorgon börjar karusellen igen. Imorgon ska det handlas, flygas, packas, mötas och mailas.

 

Det finns så mycket jag önskar jag kunde skriva om. Så mycket jag vill fånga. Minnas. Men tiden räcker inte till. Dagar läggs till dagar, och livet går.

 

 

 

 

Klockan är 2 på morgonen. Det är lördag. Jag vaknade för en timma sedan. Tog på mig kläder, sminkade mig, fixade håret. Lastade bilen. En kylväska till campen. En med frukosten i. Resten av packningen är redan lastad i planet. Jag var på flygplatsen igår eftermiddag och lastade in 500 kg kartonger, säckar och väskor in i Caravanen som står parkerad bredvid militärernas flyghangar.

 

Jag körde genom ett Bangui som låg tyst under nattens mörker. Struntade i röda stoppljus eftersom det inte fanns några bilar ute. De enda varelserna som var ute var prostituerade som strövade med hopp om att någon stukad själ skulle plocka upp dem och gatubarnen som tände eld på soporna för att hålla värmen.

 

Kvarter som annars är fylld av liv, kycklinggula taxibilar och mintgröna bussar, färger och ljud var tomma, tysta och öde. Spöklikt stod de tomma bodarna på marknadsplatserna och kastade långa skuggor i månljuset.

 

Framme vid flygplatsen parkerade jag. Inte en själ syntes till. Jag öppnade grindarna och kom in i avgångshallen. Där knackade jag på en dörr för att väcka de vakthavande poliserna. Jag knackade. Och knackade. Och knackade. Efter nästan 40 minuter hörde jag hasande steg och någon som skramlade med nycklar. En polis öppnade och tittade på mig med grusig blick och frågade vad jag gjorde här. Jag kände honom väl. Jag sa att jag har ett privatplan som ska landa om 30 minuter. Han visste inte om det. Inne på deras kontor sov två andra poliser. En prostituerad tjej hade kurat ihop sig i en sliten fåtölj och sov med tunga andetag. Hennes peruk som låg på golvet.

 

Jag lämnade dem och gick ut till ankomsthallen. Salen var upplyst och i ett hörn stod en vit, plastig, julgran och glimrar hopplöst. Glänsande, konstgjorda, mandariner hänger på de dammiga grenarna.

 

Jag började som alltid. Med att se till att toaletten är ren. Det är den aldrig, men jag har med mig allt för att göra den (mer eller mindre) okej. Det finns inget rinnande vatten, så jag ställer dit handisenfiktion. Sedan börjar frukostförberedelserna. Plockar upp koppar, fat, skålar, champagneglas, termosar, mjölk och socker. Viker servetter i ett fint mönster. Ser till att champagnen, apelsinjuicen och fruktsalladen ligger mot de isblock jag har med mig. Att de croissants och pains au chocolats jag har med mig fortfarande är ljumma.

 

En militär i plastsandaler kommer ut från ett rum och hälsar på mig. Kundernas plan är försenat. Jag sätter mig på en träpall och tittar ut på morgonen som fortfarande är natt. Landningsbanan ligger öde. En strålkastare blinkar olycksbådnade innan den slocknar helt.

 

Militären som står bredvid mig tröttnar på att vänta. Ger mig en nyckelknippa med nyckeln till det stora hänglåset som stänger igen grinden som leder ut till landningsbanan. Han går och lägger sig på det trasiga gummibandet som på torsdagarna forslar Air Frances bagage in i ankomsthallen.  Efter ett par minuter snarkar han ljudligt.

 

Det luktar av rök från eldar på andra sidan flygplatsen. En fladdermus flaxar vid det vitmålade taket med stora runda fläckar av mögel.  Det drippdroppar av fukt från taket.  Kulhålen i väggen mitt emot mig påminner om andra tider. Och om att det lika lätt och lika snart kan hända igen.

 

Jag är trött men full av adrenalin. Det är detta vi jobbat för. De tre senaste dagarna har varit intensiva. Stressiga. Som alltid, dagarna innan kunder kommer. Allt måste bli klart, men givetvis går allting fel. Jag har sovit tre timmar i natt och vet att dagen kommer bli lång.

 

I den mörka luften hör jag ett flygplan närma sig. Ett par minuter senare ser jag jetplanet landa och jag låser upp hänglåset för att gå ut på banan. Ingen polis syns till.

 

Planet parkerar. Dörren öppnas, trappan viks ut. Mina kunder kommer. Människor som jag träffat många gånger innan. Efter ett par minuters prat och leenden tar jag deras pass och går in till poliserna.

 

De sover. Jag väcker en av dem som tittar på mig med kisande ögon och frågar vad jag vill. Jag förklarar att mina kunder måste stämplas in i landet. Han blinkar. Två långa sekunder passerar. Tillslut pekar han på en byrålåda och säger att jag ska göra det. Han vill sova. I byrålådan finns de formulär som ska fyllas i. Två stämplar som ska stämplas i passen. Så jag sätter mig vid det rangliga skrivbordet. Fyller i formulären. Och stämplar mina kunders pass.

 

Kunderna äter frukost, skålar i champagne och beundrar den dammiga julgranen. Frågar om skotthålen i väggen. Ute på banan har ett annat plan körts fram. Kundernas bagage flyttas över från det ena till det andra planet. Tillslut kommer kunderna efter. De flyger iväg mot campen. Utan att ha en aning. Om att planet stod sönder för ett par timmar sedan, om att jag ställt toalettpappet på toaletten, om att jag sovit sammanlagt 7 timmar de senaste 3 nätterna bara för att hinna med allting för denna safari. De vet inte att man i campen varit vaken dygnet runt för att göra ordning alla sista detaljer. De har ingen aning, och det är precis som det ska vara.

 

Privatplanets två piloter är kvar i Bangui med mig.

Vi tankar planet. Vi kan ana en grynig sol som går upp vid horisonten. Poliserna sover fortfarande inne på sina kontor. Militären på bagage-bandet snarkar vidare. Jag stämplar piloternas pass, efter att en polis grymtat något om att lämna honom ifred när jag försökte väcka honom. Jag kör piloterna genom ett Bangui som vaknat. Människor som kommit ut ur sina hus, bilar som vaknat till liv och lukterna som driver i vinden med värmen som stiger. Piloterna ska stanna ett dygn i Bangui. De får sova i vår kundlägenhet där jag gjort i ordning allt i minsta detalj. De vita lakanen är sträckta, drickor står i kylskåpet, ett stort fruktfat på bordet.

 

Efter en andra frukost lägger piloterna sig för att sova. Min dag har bara börjat. De anställda kommer till jobbet. Det ska handlas, packas, hämtas, skrivas och ringas. Under dagen kommer tre gatubarn till mig för att få bröd. Ett ändlöst antal av tiggare kommer fråga mig om något att äta. Jag kommer ringa telefonsamtal om rebeller och LRA.  När piloterna vaknar kommer jag ta med dem till en fin fransk restaurang och äta en trerätters lunch. När de lagt sig igen kommer jag åka till sjukhuset och betala för ett gatubarn som ligger inne med ett brutet ben.

 

Och så fortsätter mina dagar. Så levs mitt liv. Någonstans mitt emellan dekadent lyx och brutal fattigdom och korruption. Jag försöker hitta en bra balans. Mellan gatubarn och champagneglas.

Årets sista dag. Och jag tillbringar den med elefanterna. Vad skulle kunna vara mer lämpligt än att se året gå till ända i dessa urhistoriska djurs närvaro? Flera träd blommar röda och det ser nästan ut som höst. Hundratals papegojor sjunger och luften är ett enda stor brus av fågelsång. Ljuset är grynigt och dimman ligger fortfarande kvar, kvarglömd mellan trädtopparna.

Elefanternas magar kurrar och gurglar och med sävliga steg går de mellan vattenpölar och mineralhål. Jag är långt från alla firanden, alla vackra klänningar, fester och fyrverkerier. Röda skogsbufflar kommer ut i gläntan och en fluga surrar vid mitt öga. Ett moln av grå papegojor flyger förbi och ljudet av deras sång är örondebövande. En buffelkalv får spel och hoppar, krumbuktar och bockar bland elefanterna som irriterat flyttar på sig.

På vägen hit vadade jag genom ett vattendrag där det flöt stora bollar av elefantspillning. Gick jag barfota på upptrampade stigar täckta med förmultnande löv. Under trädens tjocka lövverk är luften fortfarande sval och jag fryser där jag sitter stilla i ett trätorn uppe bland trädtopparna och blickar ut över elefanterna som äter, dricker och badar.

Det börjar ett nytt år. Ett nytt decennium. Vilken ödesdiger dag. Jag firar årets sista kväll med att sitta på en liten trädbalkong som sträcker sig ut över Sangha-flodens grumliga vatten. Månen lyser blek från sitt fäste precis ovanför trädens mörka siluetter. Syrsor spelar och jag blir sönderbiten av mygg. Jag dricker ett glas champagne. För en champagneflaska har varlig färdats från Bangui till Bérbérati och vidare till Bayanga. Det är trots allt bara nyår en gång om året. Klockan 21 ligger jag i min sovsäck och lyssnar på dimmans fukt som faller ner från träden och på byn som dansar, trummar och sjunger in det nya året.

 

Årets första dag ringer väckarklockan vid 4. Jag kokar en kopp kaffe på gasolköket som susar. Efter en och en halv timmas körning rakt in i skogen på en liten väg där regnskogsträden bildar en tunnel runt bilen och där världen blir till en saga är jag framme vid WWF-forskarnas camp, Baï-Houkou.  Den här morgonen har vi tur, den gorillagrupp de följer är inte alls långt från campen och efter 30 minuters snabb marsch och med svettdroppar som rinner längs innerarmarna har vi hittat dem. Vi sätter oss ner på marken mitt bland dem. Silverhanen sitter två meter bort och tittar på mig och jag viker undan min blick. Det är magiskt och otroligt stort att få sitta så nära en vild gorillahane. Jag känner mig så liten och ändå så privilegierad.

Några gorillaungar leker ett par meter från mig och klättrar upp på ett fallen trädstam för att hoppa ner på marken. Jag lutar mig mot ett träd och tittar på löven som regnar ner från trädtaket ovanför mig och solen som spelar mellan dem. Det lyser som av guld. Det luktar frihet. Gorillorna förflyttar sig makligt vidare in i skogen och vi följer efter.  Den stora hanen bryter ner små träd för att äta barken. Han händer enorma och hans svarta hud glänser nästan blå.

Det känns som att jag är i en annan värld. Under regnskogens träd öppnas ett nytt universum. Avskärmad från resten av världen går vi genom skogen. Klättrar under lianer, hoppar över förmultnande trädstammar. Barfota går jag genom små vattendrag som glittrar och porlar. Vattnet är kallt och genomskinligt i skogen sjunger fåglar, rasslar löv, knakar grenar. Fåglars vindslag ljuder dova bland löven.

För ett år sedan satt jag sjuk och ensam på mitt kontor och väntade på kunder. Under det gångna året har jag hunnit med mycket. Många väskor har packats och packats upp. Många mil har körts, många hav korsats. Jag har hunnit med ganska många resor mellan olika liv och världar. Vad det nya året har att komma med vet jag inte, men jag är säker på att det blir bra. Livet blir vad man göra det till, och jag är alldeles säker på att jag vill göra det till någonting bra.

När jag går genom regnskogen och känner lukten av de förmultnande löven, den fuktiga jorden och av de tusentals blommor som blommar bortglömda av världen är jag lycklig ut i fingertopparna.

 

Lite ovanför den stora marknaden i Bérbérati finns fyra små stoplar nedstuckna i marken. Mellan dem är ett vitt tyg uppstänt. Så att det ser ut som en liten hytt där man kanske skulle kunna prova kläder. Bredvid den fyrkantiga hytten växer ett högt träd som skuggar platsen med stora, givmilda grenar och gröna löv. Utanför den lilla hytten står en färggrann skylt. Och bredvid skylten, på den röddammiga marken, står fyra par sandaler uppradade.

Två små rangliga bänkar står innanför det vitglänsande tyget som solen leker med och vi är fyra kvinnor som sitter ihopträngda tillsammans. På marken, där en liten matta flätad av gräs är utlagd, sitter Jean. Och han är i full fart med att måla, fila och slipa våra tånaglar.

För 100 CFA (ca 1.30 sek) får man sina tånaglar filade och sedan målade i valfria färger och mönster. Jean jobbar fort och bredvid honom, där han sitter i skräddarställning, har har massor av små nagellacksflaskor uppradade, som en liten armé i alla världens färger. De andra kvinnorna tittar blygt på mig eftersom de aldirg sett en vit kvinna som får sina naglar målade hos en afrikansk man innan. Precis som dem. Medan Jean tar hand om de andra kvinnorna så tittar jag på de skyltar som står lutade mot stolparna för att titta på alla de exempel på mönster och färger som är uppmålade på dem. Två kvinnor går förbi oss och tittar förvånade in när de ser att jag sitter där. De stannar utanför för att betrakta denna konstiga föreelse. Snart har en liten grupp med människor samlats utanför den lilla hytten och alla trängs runt den smala öppningen för att få se om det verkligen är sant, att det sitter en vit maseka wali och väntar på att få sina tånaglar målade.




När det är min tur frågar Jean vad jag vill ha för mönster och färger på mina tångalar. Innan jag hinner svara har mina två grannar gett sina åsikter och då börjar en halvtimmas långt dividerande bland åskådarna om vilka färger denna maseka wali bör ha på sina tånaglar. Någon säger att jag bör måla dem korallrosa med vita blommor på, någon annan limegrönt skulle vara fint till min vita hudfärg, någon föreslår svart och någon annan tycker att ett rutigt mönster med rosa och gult är det som är riktigt modernt just nu. Jag sitter och lyssnar och pratar med dem som om färgen på mina tånaglar krävde en lång analys och vi dividerar för -och nackdelar med olika färger. Tillslut, när jag varken vet ut eller in, eller snarare inte vet vad jag ska välja eftersom jag inte vill såra någon, så säger jag att Jean får ju bestämma. Jag räcker ut mina händer och säger att det är ju han som är den stora experten eller hur? Han har målat naglar på vackra kvinnor i flera år, så han borde ju veta? De samlade nickar och mumlar instämmande.

Solen skiner runt omkring oss och en av de kvinnorna som precis fått sina naglar målade äter jordnötter och det luktar av färska apelsiner som en liten flicka säljer längre bort längs vägen.
Efter ett par minuters funderande har Jean bestämt sig. Men han säger inte vad han ska göra. Han bara börjar ta bort mitt gamla nagellack, och radar tyst upp de färger han ska använda framför sig. Blått. Gult. Rött. Grönt och vitt. Åskådarna börjar ljudligt gissa vad det är han ska göra. Jag bubblar av skratt inombords. Livet är så otroligt vackert och en liten svettdroppe har börjat pärla sig på min överläpp.

Efter ett par minuter sitter jag med mina tio tånaglar målade. I Centralafrikanska Repbulikens flaggas färger. Och mina åskådare pekar och tittar och tycker att det är alldeles väldigt fint och klickar gillande med tungorna.
Och det är så kitchigt att det inte kan vara annat än riktigt fantastiskt snyggt och jag älskar att jag sitter på en liten ranglig bänk, ett par dagar efter jul, under ett träd i min barndomstad och har mina tånaglar målade som landets flagga. Livet är fantastiskt.

När mina naglar torkat och mina åskådare börjat gå vidare i sina vardagsliv går jag hem. Genom marknaden där jag luktar på köttet som flugorna surrar runt, de gula bananerna och den billiga parfymen som säljs av en arab i stora solglasögon. Jag går mellan de röda hyddorna och hälsar på de små barnahänderna som är framsträckta mot mig. Palmträdens blad rasslar i vinden och en fluga surrar vid mitt öra. Och jag är hemma. Så hemma som någon som jag någonsin kan bli.  

”När jag såg dig sist var du lika stor som din handväska” säger han och pekar på min bruna väska från Lindex som ligger på gräset mellan oss.

 

Jag sitter på gräsmattan utanför det hus där jag växt upp och tittar på skymningen som lägger sig över staden och bereder väg för mörkret. Det luktar rök från eldarna i kvarteret runt omkring och en liten kille går förbi och skriker ”Petrol, Petrol” och säljer fotogen i en liten flaska till de hushåll som har små fotogenlampor att lysa upp kvällen med. Stadens myllrande ljud färdas i mörkret och jag lyssnar till barn som gråter, människor som beklagande och hjärtskärande skriker vid någons dödsbädd, och klinkande gitarrer vid någon fest. Barn trummar och sjunger julsånger och någonstans skäller en hund, bräker en get.

 

Min barndoms hemstad ståtar med sina lerhyddor och förfallna kolonialhus under torrtidens röda dammoln. Ingenting har förändrats och jag går på stigar som jag gått hundratals gånger förut. Det är konstigt att vara här. Jag blir med ens väldigt liten och samtidigt väldigt stor. Liten, för att jag blir ännu en gång en liten flicka som halvnaken och barfota springer runt bland hyddorna och mangoträden. Stor för att skillnaden mellan mina barndomsvänner och mig har blivit så ofantligt stor.

 

På eftermiddagen följer jag en kär stig som går från vårt hus, förbi den lilla markanden vid Baba-Salao, genom den svenska missionstationen som står övergiven och förfallen med överväxta gräsmattor och vidare in bland husen i kvarteret bakom missionstationen. Går förbi hus där människor hälsar mig välkommen tillbaka, välkommen hem. Jag träffar min närmsta vän, Honorine. Vi sitter utanför hennes hus på små träpallar under ett mangoträd och pratar om tiden som gått. Vi skrattar åt minnen, pratar om människor som dött, vilka som fött barn och jag tittar på människorna som går förbi oss som om ingenting hänt. Som om det inte var flera år sedan jag satt här sista gången.

 

När jag går till den stora marknaden och strövar omkring bland de rangliga stånden och de små plastskynken som är utlagda på marken där det travats upp tomater, potatis, lök, basilika och andra grönsaker viskar människorna runt omkring mig. ”Är det hon?”, ”Jag tycker jag känner igen henne.”,”Det måste vara hon”. De har hört att jag ska komma men är inte säkra på om det är jag eller inte. Andra människor ropar högt efter mig och kommer framspringandes för att hälsa på mig med ljudiga handknäppningar och stora leenden.

 

Av mina vänner lever i alla fall hälften, vilket känns som en positiv överasskning. De flesta kvinnorna har fått åtminståne  två barn till, varav i alla fall ett lever. Staden är fattigare, många affärer har stängt eftersom det helt enkelt inte finns pengar i omlopp. 

Det är som att tiden stått stilla. Och ändå inte. Mellan mig och mina vänner har mycket vatten runnit under broarna. I alla fall under mina broar. Jag har pluggat, flyttat, rest, jobbat och gjort det en ung kvinna gör i min ålder. Enligt mig. Men mina barndomsvänner står kvar där jag lämnat dem. Ett par barn mer eller mindre, kanske har de bytt man, kanske har deras man tagit en andra eller en tredje fru, men deras livs teater utspelar sig på samma scen som när jag lämnade dem. Jag kan inte dela mina resor, mina upplevelser, mina studier och mitt jobb med dem. Det är en värld som ligger utanför deras.

 
Men någonstans hittar vi varandra ändå. Och det är det som är så befriande skönt. Att vänskap behöver inte alltid vara likadan. Att vänskap kan förändras, existera på andra villkor och utspelas på olika scener. Det behöver inte betyda att vänskapen är mindre stark. Bara att den är annorlunda.

Jag plockar ihop konserver, häller över matolja, mjölkpulver, socker, kaffe, the och salt i små burkar. Tar fram plasttallrikar, muggar, myggmedel, långbyxor, skor som är bra att gå i. Ett gasolkök. Tändstickor, plåster, huvudvärkstabletter, malariamedicin och sårtvätt. Solglasögon, hårsnoddar, leatherman, pannlampa och extra batterier.

 

Imorgon åker jag. Först till min barndomsstad Bérbérati. Det är två år sedan jag var där sist och jag längtar och bävar.  Tillbaka hem. Till människor, vänner, lukter och minnen. Jag vill att det ska vara ett kärt återseende men jag vet att det kommer vara som att äta en turkisk peppar. Jättegott när man börjar och sedan när allt det starka kommer blir man besviken, och sedan, när man ätit upp den, vet man inte om man ångrar att man åt den eller inte. Efter ett par dagar i min barndoms kölvatten kör jag vidare mot Bayanga.  En liten stad i södra RCA där jag stannar ett par dagar för att följa med ett WWF-team av forskare som följer en grupp med låglandsgorillor i regnskogen.

 

Jag ser fram emot ett nyår under bar himmel med syrsor som spelar och grodor som kväker. Om en dryg vecka är jag tillbaka i Bangui igen, och snart kommer säsongens första kunder. Men just nu ska jag ut på dammiga vägar och sitta framför hyddor med kära vänner i kvarter som var mina när jag var liten.

 

Det är något fantastiskt med att resa. Något med att förbereda, tänka, packa, planera. Något med att vara på väg, att ha ett mål och samtidigt aldrig veta riktigt hur eller var det kommer att sluta. Något med att se gamla platser med nya ögon och med att se nya platser med gamla ögon.

 

Som alltid när ett nytt år närmar sig brukar jag fundera, samantsälla och granska det gågna året. Och så skriver jag på min lista. För jag ha en. En list som jag skriver på varje nyår. Bockar av saker jag skrev att jag ville göra förra året som jag nu gjort, och lägger till nya utmaningar och äventyr till mitt kommande år. I år kan jag konstatera att jag gjort väldigt mycket av det jag ville göra för ett år sedan. Jag kan också konstatera att jag gjort mycket jag inte ville göra. Som att begrava, torka blod och sörja människor. Men det underliga, det ljuvligt fina i kråksången, är att det är det vackra som skiner mest. Som glittrar och glimrar. Skratten ljuder högre än gråten. Och så länge det är så, måste livet vara värt att leva.

 

Juldagsmorgon. Heter de så? Jo, jag tror det.

 

 

Vaknar så sent som kl 7. Morgonen är lugn. För en gång skull. Människorna som annars är uppe och tar del av vardagslivet som passerar utanför sina hyddor sover och är tysta. De flesta tillbringade hela natten i kyrkan.

 

Morgondiset har uteblivit och solen lyser klar och varm. Jag bestämmer mig för att gå på Banguis gator. Jag gör det alltför sällan. Alltid på väg från något kontor till något möte till någon affär till någon marknad i min bil. Jag saknar att ströva. Så jag strövar.

 

Går ut från porten till min gård och ut på den dammiga vägen. Förbi ”Plantation”, en av stadens nattklubbar, som pyntats med glittrande girlanger och en plastig julgran som börjat färgas röd av dammet. Utanför dörren in till klubben sitter några prostituerade i höga klackar och pustar ut efter nattens bravader. Deras peruker ligger i en färgrann hög på marken och de vinkar åt mig. Lite länge bort på vägen, på andra sidan, sträcker sig ett litet träd upp mot den klarblå himlen och under trädets skuggande grenar finns en lite restaurang. En bänk. En liten eld. Två grytor. Ett par tallrikar. Ibland går jag dit när dagen är som varmast, dricker en ljummen dricka och äter mat som smakar eldrök och pilli-pilli.  Efter den lilla restaurangen tar jag höger in på en väg. Går förbi ”Jardin Publique”, något som är tänkt att vara en grönskande park, men som mest blivit uteliggares, drogsäljares och prostituerades tillhåll. Längs den rangliga muren som är byggd längs parken sitter två tiggare, höga av droger, och överhöljda med rött damm. De märker inte när jag går förbi.

 

Mitt emot ”Jardin Publique”, lite länge bort, finns ”Relais de Chasse”, stadens finaste restaurang. Ute på gatan hör jag hur ägaren, Freddy, gormar på någon anställd och ut ur porten kommer Freddys tama, gigantiska tupp, sprättandes och blänger på mig med elaka ögon. Ett par hundra meter senare kommer jag till en av stadens tre asfalterade vägar, Avenue Boganda. Gatan, som brukar vara full av tutande taxibilar och gående försäljare är nästan tom. Det luktar nybakat bröd från Grand Café och mitt över gatan, med bjärt rosa väggar, ligger en affär ägd av ett par libaneser. De har öppet trots att det är juldagen och jag går in eftersom jag hört det sägas att de fått in nya varor.  En ung libanes med ölmage och kladdiga lockar av svart hår som hänger ner i nacken hälsar på mig men tittar mest på min urringning. Det luktar mögel, kryddor, mjöl och rengöringsmedel. Efter att ha gått en sväng och noterat priset på mjölsäckar och glödlampor går jag ut i det bländande solljuset. Vid vägens kant ligger det frukter och ruttnar i värmen och det luktar sött av bananer. Flugor surrar och jag går mot stadens mittpunkt ; ”Pk 0”.  Vid ett apotek ligger ett par barn och sover på gatan och jag möter ett par vackra kvinnor i långa klänningar, klackar, och målade läppar. De pratar, skämtar och skrattar högt. Klickar med tungorna och knäpper med fingrarna för att visa sin glädje.

 

Framme vid Grand Café, vid rödljusen som dagen till ära fungerar, står två kvinnliga poliser. I uniformer som är alldeles för små och med skor som klämmer ler de åt mig och vi hälsar som man gör när man är nära vänner; ett ljudligt handslag som avslutas i en knäppning mellan våra pek-och långfingrar.

 

Grand Cafés terrass är nästan alldeles tom. Två bord är upptagna. Det luktar alldels otroligt gott av nybakade croissants. Mitt över gatan, vid ett litet rangligt stånd med cigaretter och tändare, sitter ”le Chef de voleurs”. Tjuvarnas chef. Han är handikappad och sitter i en rullstol som han får att rulla framåt genom att snurra på två pedaler med sina händer. Han är liten och smal och röker en cigarett. Det är han som kommer med utlänningars pass och allehanda viktiga papper för att ge tillbaka dem för en slant. Han ler och hälsar och önskar mig God Jul.

 

Ett par meter i luften, tvärs över gatan, hänger en blinkade skylt. Jag vet att det ska stå ”Bonnes Fêtes”, men detta syns inte längre. När jag kom till Bangui innan julen 2007 hängde samma skylt uppe. Den har inte tagits ner sedan dess. Numera lyser ibland några tappra glödlampor sporadiskt när mörkret faller.

 

Vid den stora rondellen lite längre bort sprutar vatten ur en fontän som kluckar och porlar. Större delarna av staden har inte rinnande vatten, men fontänen sprutar likväl. En bil som har stora förstärkare och tio människor på flaket åker förbi och den dundrar musik och en skorrig röst gör reklam för ett nytt telefonabonnemang. På flaket dansar människorna och kastar paljetter i luften.

 

Jag går till Marche Centrale, som ligger precis bortanför rondellen. Jag går in mellan de små bodarna och tittar på tyger, radioapparater, klockor, strykjärn, strumpor, skor, peruker, skärp och allt mellan himmel och jord. Plastigt och i alla världens färger ligger allt uppradat bland hyllor och på bord. Försäljare ropar på mig och några äldre gatubarn följer mig i hälarna, och hoppas på att jag ska göra det ödesdigra misstaget att ta fram min mobil eller visa var jag gömt mina pengar.

 

När grönsaksförsäljerskorna ser mig börjar de ropa efter mig. ”Min dotter, min dotter!”. De kommer springandes med avokados, passionsfrukt, mango och sallad. De frågar hur jag mår, varför jag inte varit där på så länge, berömmer mig för mina feta rumpa och klämmer på mina lår för att visa att de tycker att jag är vacker.

 

När jag lämnar marknaden har jag sallad, avokados och tomater med mig i små svarta påsar som skär in i fingrarna. Ett par afrikanska familjer går förbi med sina barn uppklädda till tänderna. Pojkarna i kostymer och slips, flickorna i glittriga klänningar och lackade skor. Fyra gatubarn följer efter mig och även om jag vet att jag inte borde bli arg på dem blir jag lite irriterad över att vara konstant betraktad. Det är egoistiskt och hemskt av mig, jag vet. Men jag blir irriterad. Men mest tycker jag så synd om dem. Av en liten kille som säljer bröd köper jag ett bröd var åt dem och de springer iväg med glada leenden och säger ”God jul”. Och jag tänker att det är min julklapp till mig själv. Att ge är magiskt. Vissa av er kommer säga att det är egoistiskt att göra det. Ja. Må så vara. Men att ge är magiskt.

 

Går tillbaka hem till mig på dammiga bakgator fulla med hål. Mina fötter blir alldels rödbruna och jag får små svettdroppar på överläppen. Möter några människor jag känner. Vi hälsar i hand och står under ett träd och pratar om presidentens helikopterolycka och om nyheterna som säger att LRA’s bildare, Joseph Koni, befinner sig i trakterna kring Djema i östra delarna av landet.

 

På eftermiddagen ligger jag vid poolen och läser en bra bok; ”A map of love”. Funderar på min kommande resa och blir alldeles glad vid tanken på att köra på röda vägar och att fylla bilen med bränsle, innerslangar, och vattendunkar.

 

På kvällen när jag lyssnar på fladdermössen vars vingslag hörs utanför fönstret och på råttorna som springer uppe på innertaket tänker jag att jag är nog på precis rätt ställe. Och att det nog alldeles säkert är den bästa gåvan man kan få.

 

 

Imorse gick jag en lång promenad uppe på kullarna som omger Bangui.  Solen hade inte riktigt gått upp och dimman låg som ett lock över staden som hade sovmorgon. Molnen hängde tunga och dolde kullarnas toppar. När jag klättrade upp på den lilla steniga stigen mellan stora träd och slingriga lianer passerade jag den magiska gränsen in i ett ingensmansland mellan himmel och jord. Moln omringade mig och luften nästan droppade av fukt. Inget ljud från staden hördes och man skulle nästan kunna tro att man var mitt i en sagoskog. Att det inte fanns människor på flera kilometers avstånd. Fåglar som sjöng, erkorrar hoppade mellan träden och löven rasslade. Och ett par hundra meter nedanför mig bredde huvudstaden ut sig i sin hemska glans klädd i torrtidens röda förklädnad.

 

Dagarna går. En vild blandning av papper, inköp, pengar, människor, mat, glädje och hopplöshet. Jag mailar med vänner på andra sidan av jordens glob och jag funderar på vardagen. På att våra liv är så olika men ändå så lika. Även här utgörs bitar av vardagen av vadskajagätaikvällfrågor, jagbordetränaångest och jagharingetatthapåmigtankar. Och ändå är det så annorlunda.

Jag har massor av jobb men idag har jag ingen lust. Mitt jobb är det många som frågar om och detta är en bit av nästa veckans att göra lista:

 

Köpa:

12 champagneglas

12 vattengals

6 stekpannor

2 plasthinkar

4 gozo-silar

2 gaskök

10 gastuber

10 hänglås

4 foyer

3 kolstyrkhjärn

1 säck mjöl (50 kg)

4 säckar med ris

10 kg sockerbitar

3 okt ströbröd

10 pkt couscous

10 tagliatelle

10 lasagneplattor

10 makaroner

3 stora jäst

10 burkar svarta oliver

10 burkar gröna oliver

5 tesilar

4 påsar malen svartpeppar

10 ajax

20 liter rengöringsmedel

25 liter matolja

20 burkar majonnäs

10 burkar dijonsenap

10 burkar marmelad

12 efterättsbestick

2 konservöppnare

2 vitlökspressar

6 stora vassa köksknivar

 

 

Göra:

Kontakta Areva ang deras flygplan.

Ringa piloten Mark ang de bokningar jag gjort med honom.

Bokföra.

Kontrollera anställdas bokföring.

Skriva kontrakt.

Ta reda på lagar om anställdas familjers rätt vid dödsfall.

Kontakta Minister ang flygplatspapper. Eventuellt boka möte.

Skriva brev till Le Ministre d’Eaux et Forêts. Boka ett möte med honom.

Ansöka om jaktliscenser till våra guider.

Kontakta en kund ang hans ankomst med privatplan.

Söka tillstånd för dito att landa i Bangui och på vår privata landningsbana.

Se till att Vxn (en bil) blir reparerad och får nya däck.

Leta efter diesel och bensin.

Mediciner, bandage och kompresser till campen.

Maila kunder om deras papper.

Byta lås på lägenheten.

 

Detta är en bit av min kommande vecka. Detta är det jag gör. Jag fixar papper, har möten med ministrar, köper champagneglas och provsmakar vin, bokför, handlar ris, lås, olja och vad annat som kan tänkas behövas i campen. Jag letar efter reservdelar, skickar ut anställda på jobb, kontollerar deras bokföring. Försöker komma på rätsida med alla lagar om kontrakt, löner, dödsfall.

 

En annan sak många undrar om är vad jag pratar för språk. Jag talar och skriver fyra olika språk dagligen; svenska, franska, engelska och sango. Följdfrågan på detta är alltid var vi pratar för språk i familjen. En vild och galen blandning av alla fyra som är svårt för utomstående att förstå. Jag och min svägerska skrattar ofta åt våra inkonsekventa meningar och konstiga blandningar.

 

”Jag tror bara fyra-fem personer av siègen är au courant.”

”De coullerade dallen i natt så den har inte secherat än.”

”Remorquen står längs med pisten precis innan bacen.”

”Vid balakan utanför huset finns koumban som han ska ha med sig”.

”De måste kanga ordentligt med kamba annars kommer den sautera längs leguen.”

”Köp lite mampa och shuia.”

”De arreterar mig hela tiden och är så merderande”.

 

Så låter det i min vardag med familjen.

 

 

Jag känner för att göra ingenting idag så jag är hemma. Duschar, rakar benen, plockar ögonbrynen, kikar på min julskinka som ligger i salt, målar mina naglar lila, och tittar på världens bästa present.

 

I veckan fick jag ett paket från min bästa vän. Ingenting är så fantastiskt som att få paket och brev från Sverige när man känner sig långt bort att det är outhärdligt. En bok som redan är utläst, en påse med mitt favorit godis, en CD med en film som får sommaren att komma in i mitt vardagsrum och en säsong med Greys Anatomy. Jag tror jag gråter ett par glädjetårar. Plötsligt känns hon inte alls lika omöjligt långt borta, och jag låser in mig i mitt hus och skapar en liten bubbla av ett liv någonstans mellan här och där.

 

 

 

Jag får en bukett med blommor. En bukett med roses de porselaine. Porslinsrosor. En urhistorisk skönhet som lyser rosa med tjocka, mjuka kronblad som står doftlös i flera veckor utan att svika. De räddar min dag. En dålig dag som började dåligt, fortsatte ännu sämre och slutade med ett fång rosa evighetsrosor på min veranda. Ibland spelar livet mig spratt.

 

 

Vardagen lever i ett Bangui som kläds i julens skrud. Telefonen ringer. Mail skrivs. Och förutom en skinka i kylen, glittriga girlanger som säljs längs stadens gator och poliserna som stannar mig för att fråga om deras ”julklappar” så gör sig inte julen påmind. Tackochlov. Det passar mig fint. Vardagen känns så trivial att skriva om. Men trots allt, är det ju dessa dagar som utgör livet. Och livet borde inte vara trivialt att skriva om.

Jag minns den kalla luften. En tidig decembermorgon. Frost och vitgula solstrålar, Stockholms husfasader glödde i pendeltågfönstrenas svischande fart. På vattnet gick vita gäss och vid strandkanterna krossades isen mot bortglömda båtar under kala vinterträd. På centralen spelades julmusik och jag minns det luktade av varmt kaffe och saffranslängder. Vid caféet där jag nästan varje morgon köpte en latte på väg till föreläsningar och dammiga böcker snirklade sig en lång kö av väntade människor och jag hann inte köpa min latte. När Arlanda Express tog mig förbi fula industribyggnader och ett plockepinnmönster av elledningar i den vintriga luften var min sång Oh Lauras ”Release me”. Jag minns jag satt på de röda sätena, tittade ut på det fulvackra vinterlandskapet och lyssnade på Ipoden.

I am the wilderness locked in a cage. I am a growing force you kept in place. I am a tree reaching for the sun, please don’t hold me down. Please don’t hold me down.

I am a rolling wave without the motion. A glass of water longing for the ocean. I am an asphalt flower breaking free, but you keep stopping me.

Release me. Release me

I am the rain that’s coming down on you. That you shielded yourself from with a roof. I am the fire burning desperately, but you’re controlling me.

Release me. Release me.

När Banguis dammiga gator blivit mina, när gatubarnen slutat försöka stjäla från mig, när grönsaksförsäljerskorna kallade mig deras dotter, när de lönnfeta libaneserna lämnat mig ifred

Blev min sång Lokua Kanzas ”C’est ma terre”

Ne pars pas. Ne te retournes pas. Ne pars pas.
Je suis avec toi. Ici est ta nouvelle vie. Maintenant si tu dis oui.
C'est ma terre que tu as semée. C'est ma tere que tu as aimée.
Bolingo na ngaï yo omemi

Et ma terre t'a adoptee. Ne ferme pas. C'est le chant du vent.
Ne ferme pas. Laisse entrer le vivant. Ici est ta nouvelle vie.
Maintenant si tu dis oui. C'est ma terre que tu as semée.
C'est ma tere que tu as aimée
Bolingo na ngaï yo omemi

Et ma terre t'a adoptee. C'est ma terre que tu as semée.
C'est ma tere que tu as aimée. Ma terre que tu as embrassée
Et ma terre t'a adoptée.

När sommarnätterna var ljusa och knotten surrade i guldiga moln över den spegelblanka sjön och jag gick långa promenader förbi tysta skogar, röda bondgårdar och prickiga kor. Då mina gamla vänner var återfunna och då allting var möjligt. Då jag åt sushi så ofta jag kunde och satt på fik alldeles själv bara för att njuta av att ingen såg mig. Då jag reste onödigt mycket med tåg, bara för att jag kunde ge mig iväg utan att planera två veckor i förväg. För att jag inte behövde tänka på dunkar med vatten, bränsle och extra innerslangar. Hela sommaren spelades en sång i mina öron. Robbie Williams ”Come undone”.

So unimpressed, but so in awe. Such a saint, but such a whore. So self-aware, so full of shit.
So indecisive, so adamant. I'm contemplating, thinkin' about thinkin'. It's overrated, just get another drink and

Watch me come undone. They're selling razor blades and mirrors on the streets.
I pray when I'm coming down, you'll be asleep. If I ever hurt you, your revenge will be so sweet.
Because I'm scum, and I'm your son.
I come undone.
I come undone.

So rock 'n' roll, so corporate suit. So damn ugly, so damn cute.
So well trained, so animal. So need your love, so fuck you all.
I'm not scared of dying, I just don't want to.
If I stop lying, I'll just disappoint you.

So write another ballad, mix it on a Wednesday. Sell it on a Thursday, Friday, out by Saturday
It's a love song, a love song.
Do another interview, sing a bunch of lies.
And sing love songs, we sing love songs so sincere, so sincere.

Nu, när jag sitter i min bil på parkeringen till Banguis flygplats och väntar på att min bästa väns föräldrar ska komma ut ur myllret  spelas min sång på ipoden. När värmer stiger och kråkorna flyger tafatt på den mjölkblå himlen.  Sången blev min när höstens kalla vindar ven genom Linköpings grå betong i en lägenhet ett par våningar upp som doftade kärlek. I en galen yra av nattpromenader, vitt vin, gamla minnen och nya skratt blev sången min sång och den håller i sig.

På morgnarna när jag vaknar, då när det fortfarande är mer natt än morgon och jag väntar på att solen ska gå upp, lyssnar jag på den. Då, innan dagen försvinner i en hastig fart,sittandes på min köksbänk med en kopp kaffe. Meryl Streeps tolkning av ”The winner takes it all”.

I don’t want to talk, about things we’ve gone through. Though it’s hurting me, now its history. I’ve played all my cards, and that’s what you’ve done to. Nothing more to say, no more ace to play.

The winner takes it all. The looser standing small. Beside the victory that’s her destiny.

I was in your arms, thinking I belong there. I figured it made sense, building me fence. Building me a home, thinking I would be stronger. But I was a fool, playing buy the rules

The gods may throw the dice, their minds as cold as ice.  And someone way done here looses someone dear. The winner takes it all. The looser has to fall. It’s simple and it’s plane. Why should I complain?

Tell me, does she kiss like I used to kiss you. Does it feel the same when she calls your name. Somewhere deep inside you much know I miss you. But what can I say, rules must be obeyed.

The judges will decide, the likes of be abide. Spectators of the show, always standing low. The game is on again. A lover or a friend. A big thing or a small. 

The winner takes it all. The winner takes it all.

27 November 2009

Jag lovar och svär att jag dött och kommit till paradiset. Hela min värld glöder. Jag badar i lukterna. Den söta lukten av fuktigt gräs, av solstrålar på röd jord, av de brända träden, av vilda blommor som slagit ut i solens nedgång.
Jag börjar leva igen och undrar varför jag varit borta så länge?
Vinden i den öppna bilen mot mina kisande ögon, håret som blåser i ansiktet och läpparna som blir torra i den svala skymningsluften. Paradiset är en snirklig väg genom högt gräs som luktar sol. Är det första brännande bettet av en tzetze, är de små rivsåren på armarna som det piskande gräset lämnar efter sig.

Solen går ner och luften blir kylig. Natten blir kall. Eldar brinner i campen och det luktar rök.


28 November 2009

Vaknar i tidig gryning av babianer som skäller. Ser solen gå upp över vattnet och färga himmlen rosa. Somnar om i mina tre tröjor, två byxor och två stumpor under sovsäcken.

När dagen är som varmast sover jag. Ett bi surrar irriterat bland löven i mitt tak och stora fiskar slår i vattnet. Solen leker mellan bladen och skapar ett glittrande mönster på min hand.

En groda har bosatt sig i min sko och när mörkret lagt sig och jag lyser ut över det svarta vattnet möter två gula ögon min blick. En krokodil som snabbt sjunker tillbaka i vattnet.

Sitter runt ett litet bord med en stor tallrik med grå maniok och en skål med en pärlhöna i jordnötsmörssås. Äter med händerna och får mat under naglarna och jag är så där lycklig att det brusar, bubblar och drar. Vi pratar om tatueringar, prostituerade och om hur campen ska byggas upp innan kunderna kommer.

Tystnaden är levnade och full av ljud. Syrsor, nattfåglar, vattnet som forsar, fiskar som slår, apor som tjattrar, rasslande löv och det knaprande ljudet av termiter som äter i trä. Mina fingrar är iskalla och jag tittar ut i natten.


29 November 2009

Sorterar mediciner, skriver långa listor med Amoxy, Tetracykline, Cirpoflaxin, Cloxa, Citodon, Proxynorm, Tinidazole och banala ipren och alvedon. Hela morgonen har jag "jag är ipren..."sången i huvudet.
Sitter under löven och fnular på ett inventeringssystem av medicinförrådet.

Rotar på eftermiddagen fram en gammal symaskin och börjar klippa och mäta. Kuddar. Gardiner. Stolsöverdrag.

Vi äter maniok för den sjunde måltiden i rad och jag tycker fortfarande att det är riktigt gott. Det är någonting med att vara hungrig. Att äta samma mat varje dag, att sova på en 3 cm madrass på en hård träskiva, med att vara skitig, och vara riktigt trött. Det är någonting. Någonting så befriande skönt.
Det är så skönt att vara tusentals mil från julpynt, julklappar och överflöd.

Just det. Jag har bestämt mig för hur min bok ska börja.


30 November 2009

Erik fyller år och jag smälter choklad till en chokladmousse över en öppen eld. Vispar äggvitor med en vanlig handvisp och förfäras över att jag inte har några muskler.

Fortsätter att sy. Mamma och min låg-och mellanstadielärare Noomie Hallberg kan vara stolta över mig. Jag byter trådar, fäster, knyter och får till det efter konstens alla regler. De tråkiga timmarna på syslöjden med ett tålamod som gav upp kanske har satt sina spår ändå. Trots allt.


1 December 2009

Theo sover över hos mig och i natten ligger jag vaken och luktar på kärlek. Han rullar nära mig och snarkar och det måste vara något av det finaste jag hört. Månen är full och Theos hår ser ut som silver. Det blåser i löven och natten är kall.
Gryningen kommer med pärlhönor som tjattrar och på pappas radio ett par meter bort pratar sprakande radioröster om våld, dödssiffror, miljöförgigtning och president Obama.

Jag vadar i det klara vattnet i Sirririfloden. Ser mina fötter och nagellacket som flagar nere på botten och känner solen bränna på mina bara axlar. Lite längre bort tittar babianer nyfiket på mig och vattnet når mig upp till midjan. Plockar stenar. Släta, lena och tunga ligger de i min hand som en bit historia som vill berättas. Röda, vita, bruna och svarta. Den grusiga flodbotten river i mina fotsulor och vattnet är kallt under den varma vinden. Jag skulle kunna plocka stenar på botten av Sirriri restan av mitt liv.

Håller på att trampa på en orm. Lång, smal och brunsvart ligger den bland löven och precis innan min bara fot klämmer honom ser jag hur det rör sig och avslutar min rörelse. Han hugger efter mig och stelnar sedan till. Fixerar mig med blicken och försvinner sedan iväg bland löven.

En hyena besöker campen om nätterna. På morgnarna ser vi hans spår genom campen. Han lämnar tassavtryck i den nygjutna grunden till ett av husen och stökar runt bland den smutsiga disken i köket. Vid gryningen hör jag hur han ylande skrattar ute på slätten.

Jag silar sött chai mellan mina tänder och skänker en tanke åt min tandläkare. Tidig morgon, flera tröjor och ändå fryser jag. Anställda kommer för att hälsa. Barala, Wanda, Gaffra, Tene, Salam, Mengde, Noyé... de olika språken blandar sig. Alla hälsar i hand och det är något jag saknar i Sverige, tänker jag när jag betraktar morgonen som börjar bli förmiddag.


3 December 2009

På det ställe jag gick i floden och plockade stenar ser vi en krokodil och min badarglädje försvinner plötsligt. För en stund. Men kommer strax tillbaka.


04 December 2009

Attans men jag tror att en malaria smyger sig på. Sedan ett par dagar har jag ont i huvudet och kroppen ömmar. Väntar och ser, men har jag rätt kommer jag imorgon kväll veta säkert. Det brukar visa sig rätt fort. Den som lever får se.


06 Decmeber 2009

Jag är dammig, det kliar på mina ben och under mina naglar finns blod. Tystnaden vibrerar, jag fryser och är lycklig. När man inte vet vad som ska hända är fortfarande allt möjligt, eller hur?

Kontemplerar över framtiden. Saknar Ester. Erika. Pauline. Angeline. Människor som hör till en annan värld men som jag hemskt gärna skulle dela detta med.

Theo sover över hos mig igen och jag vaknar mitt i natten av att han tittar på mig med runda ögon och ler ett stort leende. Klappar mig på kinden och ligger alldeles tyst. Sedan somnar han om och jag ligger kvar alldeles rusig av kärlek.
På morgonen blir mjölkpulver till en balja av barndomsminnen. Små gulvita öar som flyter i min tekopp och som klistrar sig fast i gommen.

Igår vaknade jag av ljuset som speglades på vattnet. Av solstrålarna som silades mellan dimman och fick världen att bada i skimmrande guld. Jag skulle vilja stanna tiden. Sätta stopp. Jag skulle vilja sitta vid solens uppgång och hinna med att fånga den, innan den försvunnit. Innan det är försent. Men det är kanske det som är det vackra? Att det är så förgängligt. Varar i endast ett par minuter. Sen försvinner det, och kommer aldrig igen.

Insekter surrar i min pannlampas ljus och landar på pappret jag skriver på. Som små flygplan gör de brummande nödlandningar bland mina bokstäver och linjer.


6 December 2009

Mina anklar är röda av bett och det kliar infernaliskt. Det är söndag tror jag och då borde det vara andra advent? Jag vet inte. Här tappar man bort tiden. Det finns inga helger, inga högtider. Livet  kommer som det är och går sin gilla gång.

Mina fingrar luktar sårtvätt. Anställda tågar till mig med små och stora sår för att få plåster, bandage, antibiotika och värktabletter. Under ett träd bredvid Sirririfloden finns min sjukstuga. Ett rangligt bord. En stol. En låda med medicin.
Vissa sår är stora och rätt allvarliga. Vissa infekteras och svullnar. Vissa är bara små skrapsår som kommer gåendes mest för att få en paus från jobbet och en kvinnas närvaro.

Jag funderar över de traditionella läkekonsterna. Torkad hyenaspillning ska vara väldigt bra mot reumatism. Något att komma ihåg när den tiden kommer...


7 December 2009

På andra sidan floden finns ett klätterträd. Ett träd som sträcker sig ut över floden med stora grenar och löv stora som mina händer. Jag bestämmer mig för att jag måste dit och klättra. Vissa saker får man bara inte missa. Detta är en sådan sak. Så jag klättrar. Håller på att rammla ner i vattnet och får ett skrubbsår på benet. Jag är fri fri fri.

Vi äter pamplemousse. Stora, tunga och gula med små gröna fläckar liknar de mest små jordglober. Jag, Husseini och Aimoussa sitter på huk och skär frukterna i klyftor. Köttet är solvarmt och spricker och fyller munnen med sötbesk saft. Flugor surrar och mina händer blir kladdiga av den söta saften.

Vi bakar pepparkakor. För att det är jul, och numera finns det ett litet barn i familjen, så jul ska vara jul. Även om han mest sitter på bordet och hugger i degen med en stekspade.

När kvällen kommer duschar jag i den upp-och nervända tunnan och tittar på det varma vattnets ångor i den kalla luften. En stor spindel sitter på väggen och en mygga biter mig på vaden.
Återresan börjar ta sin form och jag börjar förbereda mig på att åter igen stängas in i stadens buller.


10 December 2009

Efter tolv timmars körning är vi framme i Bakouma. Kvällen faller och jag har damm precis överallt.

Jag tvättar mig och tänker att alla borde stå vid en latrin, tvätta sig i en hink med vatten uppvärmt över en eld och titta på en stjärnklar himmel. Lyssna till kvällens lågmälda röster; kvinnan som skrattar, män som pratar, barn som bråkar och en hund som ylar långt borta.

En stjärna faller. Jag sitter på huk vid hinken med vatten och tvättar mina fötter. Jag drabbas av livet och det är så här det ska vara. En kackerlacka springer över min högra fot och livet är så vackert. Min tvål luktar Sverige och sommar (tack Pauline!) och på gårdsplanen ljuder BBC's nyheter från radion. Pappa och jag sitter på marken och äter. Fukten faller i mörkret. Sovsäckarna blir fuktiga och myggor surrar i pannlampas sken.
Det är här jag ska vara, det är så här livet ska levas. Jag skulle inte byta mot något i världen.


11 December 2009

Vi fortsätter att köra. Genom en svunnen tid. Rester av gamla kolonialhus,missioner och livsöden. Var tog allt vägen?

I en liten by längs vägen, Dimbi, äter vi lunch. En arab har ett litet hål i väggen som utgör en restaurang, "Bébé Chou". Omelett, avokado och gillat kött. Rykande hett chai i små glas och sockret lägger sig som ett lager på tänderna.

Vi kör genom mil av gräsfyllda slätter, dungar med bambu och regnskog. Sporadiska byar ligger utrpidda längs vägen och från kaffeplantagen luktar det himmelskt. Kaffets vita blommor blommar. Getter och grisar springer över vägen och barn försöker springa ikapp med bilen.

När kvällen är mörk och sval stannar vi i Bambari och äter. I centrum sjuder livet. Mopeder, bilar och lastbilar. Getter, får och människor huller om buller. Längs vägen finns små träbodar och hög musik skrålar från en rostig bandspelare. En kille steker en omelett och ger oss nybakat bröd. Bjuder på chai. Jag lyssnar på människornas samtal och känner lukten av staden.

Vi kör vidare i natten. Vi hittar en skolgård utanför en by där vi rullar ut våra sovsäckar och sover ett par timmar innan solen jagar natten till flykt. 



12 December 2009

I staden Sibut äter vi frukost bland andra resenärer och ett par timmar senare rullar vi in i Bangui som fortfarande är yrvaken. Morgonens eldar gör luften grumlig och taxibliar tutar.

Tillbaka hemma och jag kan inte hjälpa det med jag känner mig instängd och fångad. Det händer alltid när jag kommer tillbaka från campen. Staden förlorar sin glans och jag längtar redan tillbaka. Tillbaka till sovsäcken vid floden, hyenan och de långa dagarna. De flyktiga soluppgångarna.

Bestämmer mig för att jag ska åka dit strax igen och börjar planera resor för att få roliga saker att tänka på.
Julen närmar sig med stormsteg och Bangui har pyntats. Längs gatorna säljs små julkrubbor och plastgranar. Från libanesaffärerna hörs julmusik och deras hyllor är fulla av plastiga dockor och nallebjörnar. Som ändå ingen har råd att köpa.  Jag vet inte vad som händer med jag får en plötslig lust att baka och laga mat. Fast jag verkligen inte alls tycker om julen. Fast jag har väldigt svårt för traditioner och högtider så bakar jag saffranslängder och letar i alla affärer efter kryddor som kan likna pepparkakskryddor. Och så beställer jag en griskinka. För jag ska för första gången i mitt liv salta, koka, och griljera en skinka. Fråga mig inte varför.

Strax kommer Bangui åter ha charmat mig, strax kommer jag åter igen tappa andan. Men just nu är jag instängd och fångad och längtar tillbaka. Men det går snart över. Jag har gjort det här ett par gånger. Jag vet. Snart så, är jag mig själv igen.

Om ett par timmar försvinner jag. Försvinner vi. Emelie, Theo och jag.

Jag trycker på paus, en liten stund. Gömmer mig. Slickar mina sår.

De kommande veckorna kommer jag finnas i vår jaktcamp (www.cawasafari.com). Jag kommer titta på tiden som passerar under svala nätter, på stjärnor som föds, blinkar och faller. Jag kommer inte raka ett ben, inte plocka ett ögonbryn. Jag kommer ha skitiga fötter och klia på myggbett som lämnar blodiga spår under mina naglar. Jag kommer lyssna på pärlhönorna som tjattrar när dimman lättar och solen smeker världen, jag kommer tvätta mig i floden och känna små fiskar simma mot vaderna. Jag kommer lyssna på leopardens lockrop som sågar nattens mörker, på colobusaporna som slänger sig i träden. Jag kommer sitta på varma klippor mitt i en flod och läsa en bok, och skriva en annan. Jag kommer ha en trött kropp när natten kommer och min hud kommer lukta sol. Jag kommer ännu en gång bli stark och glad och övertygad om att livet är vackert och stort. Att det är värt att leva.

Jag försvinner, till den vackraste platsen på denna jord. En plats som är vår. För en stund.

Igår fick jag ett mail;




Om ett par veckor är jag tillbaka.

Just nu. Är det paus.

 

Det är torsdag eftermiddag och jag är matt. Solen badar i floden och jag har ögon grusiga av tårar.

 

Jag och Emelie stod inne på en mataffär och funderade över barnmat och ris för vår resa när telefonen ringde. David är död.

 

Någon timma senare sitter jag bredvid hans fru på deras gård och gråter. Fixerar hennes blåmålade naglar med små röda blommor på. Tittar på hennes tårar som glänser på hennes kinder och som sedan droppar ner i sanden och lämnar små fuktiga spår efter sig. Lyssnar på barnen som leker vid grannens hus, på en tupp som gal och på de sörjande människorna.

 

Davids döda kropp bärs iväg och tas till sjukhuset. I mig ekar det tomt. Vi åker hem i en gul taxi som skramlar och den torra, varma luften torkar mina tårar lika fort som de faller.

 

Jag får ett julkort. En vän till mina föräldrar som blivit även min vän. Kortet slutar med ”Alla dagar är inte alltid lätta. Livet är inte rättvist”.

 

Och jag har inget mer att säga. Inget mer att komma med.

Jag är arg. Och besviken. Har gett upp hoppet och är väldigt ledsen.

 

I Bangui dör David. Och han blir den fjärde människan som dör i min närhet under två månader. Han blir den tredje anställda som dör inom loppet av en och en halv månad.

 

Och i norra RCA kidnappas två franska hjälparbetare av FLN, en arabisk rebellgrupp som ingen riktigt vet var de kommer ifrån. Och samma grupp belägrar staden Ndele under natten och plötsligt känns allting väldigt osäkert.

 

Alla dagar är inte lätta. Denna dag är inte lätt. Långt därifrån.

 

 

 

 

 

 

 

I den nyputsade staden ligger David hemma i sitt hus och dör. Jag och Emelie åker dit under en eftermiddagssol som börjar ge vika för natten. David ligger på en madrass på golvet och jag kan inte tro att det är han. Av hans kropp finns bara ett hudbeklätt skelett kvar. Jag kan inte tro att den starka, levande och imponerande man jag lärde känna för två år sedan nu ligger redo att dö. Han orkar inte prata och han hostar dödens hosta och rosslar som om han höll på att kvävas. Hans två små barn sitter på golvet och leker med medicinaskarna och tittar med stora ögon på oss. Ovetande om vad som händer med deras pappa. Rummet luktar damm, svett och hopplöshet. En kvinna kommer in genom dörren och sätter sig ner vid bäddens kant. Hon ursäktar sig och säger att hon kommit för att be för David.

 

Någon som börjat läsa min blogg frågar om jag är troende. Ja, det är jag. Vissa skulle säga att i en värld så full av död och sprickor borde man inte tro på en Gud. Men hur skulle jag inte kunna tro? Så länge man tror finns det hopp. Så jag måste tro. Tro att det finns något mer, något större. Någon som bär när jag faller, för jag förstår inte hur jag överlever. Hur jag klättrar. Hur mitt huvud stannar över vattenytan trots att jag är övertygad om att jag sjunker djupare och djupare ner i maktlöshetens svarta hav.

 

Så kvinnan ber för David. Och jag ber med henne. För vad ska jag göra? Sjukhusen faller sönder och i ett liv som detta är man överlåten åt något mer. Någon annan. Vare sig man vill det eller ej. Det är lätt att vara kung över världen när man har sjukhus och läkare i rena rockar och vackra leenden. Ja, då är det lätt att vara självständig och stark. Men när allt rämnar, då har man inget val. Man tror. Det är det enda som finns kvar.

 

David verkar ha gett upp. Hur räddar man en människa som bestämt sig för att det är försent? Kan man? När kvällen lägger sig över staden känns det så fel att ge upp. Så fel att låta någon ge upp. Så fel att låta David släppa iväg livet utan att försöka hindra honom.

 

I gryningsljuset springer ett hundratal män längs floden. Militären rekryterar 4000 nya soldater och nykomlingarna drillas ihärdigt. Jag hör dem på långt håll. De sjunger i takt till deras taktfasta steg och deras flerstämmiga sång färdas genom den dammiga luften. Det är otroligt vackert, tills man ser dem. Klädda i uniformer med vapen i händerna. Det hela blir plötsligt skrämmande obehagligt. Jag fortsätter genom den nyvakna staden där kvinnor med stora lass med frukter är på väg in tills marknadsplatserna, där de sömniga gatubarnen samlas vid Grand Café, där hungriga poliser i vita handskar tar sin plats vid rondellerna och korsningarna.

 

Vi bestämmer oss för att försöka en sista gång. Att ge livet en sista chans. Jag kör till en av stadens privata kliniker. En liten kokong av någon som påminner om västerländsk vård. En plats för privilegierade själar, där vården kostar mer än de flesta tjänar på flera år. Ett litet malplacerat paradis med luftkonditionering och rena väggar. Men ändå så begränsat av landets läge och situation. Det får bära eller brista. Vi kan inte låta livet rinna oss ur händerna utan att försöka greppa om det. Försöka fånga det.

 

På en skolgård jag kör förbi står barn uppradade i en blå och vita uniformer och sjunger nationalsången bredvid landets flagga. Några män målar nederdelen av alla mangoträdens stammar vita, för det gör man när det är fest här. Träden målas och på gatorna skrivs det KNK ; koua na koua. Den nuvarande presidentens slogan som betyder ”arbeta!”. En slogan som vi ständigt ler åt, eftersom det centralafrikanska folket inte direkt är kända för att vara arbetsvilliga. Och ännu mer ironiskt blir det när ordet ”koua” på sango också kan betyda död. Så är det ett uppmaning till arbete eller till död? Ibland är jag ytterst tveksam.

 

Kliniken vi går till får inte behandla tuberkulos. Staten har nämerligen monopol på detta, men på det sjukhus som ska ansvara för den långa behandlingen av de sjuka finns inga läkare och de sjuka sitter i långa rader och hostar och väntar på att tiden ska gå. På att döden ska komma.

 

Efter många om och men åker David hem till sitt hus och en läkare kommer hem till honom för att ge honom dropp. För att han ska överleva natten. Under eftermiddagen kommer det fram ett David har aids. Eller ”den hemska sjukdomen” som det kallas här, eftersom man inte benämner den med sitt riktiga namn, sida. Någon som vi inte är förvånade över. Och något som förklarar situationen och Davids reaktion för oss.

 

David är en ung, väldigt intelligent man med stor initiativ förmåga. När jag hämtade honom på flygplatsen för att ta honom till sjukhuset bad han bara om att få åka hem till sig. Jag lyssnade inte på honom, eftersom att någon form av vård är det enda som kan rädda hans liv. Han kommer inte bli bättre om han ligger hemma på en maläten madrass på golvet.

Det förvånade mig, att han ville åka hem och inte till sjukhuset. Att han inte verkade intresserad av mediciner och läkares utlåtande.

 

Därför att han visste. Visste sen innan vad det handlade om. Visste att aids inte kan botas och nu väntar bara döden. För i denna kultur och i detta land kan man inte leva med att äta mediciner. Att ha en sjukdom som gör en bunden till mediciner resten av livet är inte en möjlighet. Inte ett alternativ. Så då dör man. Man ger upp. Man är dömd. Istället för att kämpa, dör man. Man låter sig själv dö.

 

När kvällens mörker ännu en gång omfamnar oss sitter jag hemma hos mig och undrar vad jag ska göra. Jag vet att David gett upp. Att han bestämt sig för att dö. Jag vet att han har släppt sitt grepp om livet och bara väntar på att tidens sand ska rinna ut ur timglaset. Jag vet också att jag kan ge honom möjlighet att bli frisk från sin tuberkulos. Att jag kan betala för honom, skjutsa honom, hjälpa honom. Jag vet att han aldrig kommer bli frisk, jag vet att aids inte går att bota. Men jag vet att jag kan få tag i bromsmediciner åt honom. Jag vet att jag kan ge honom möjligheten att få de mediciner han behöver, för att kunna leva ett aktivt liv ett par år till. Jag vet att jag kan ge honom livet, för en stund. Men han vill inte. Han vill dö. Och jag blir så förbannad på honom. Så fruktansvärt arg. På att han ger upp. På att han låter döden vinna. På att han inte tar den chans jag kan erbjuda honom. På att han inte vill se sina barn växa i ännu ett par år.

 

Jag blir så arg på att jag inte kan tvinga honom att leva. Tvinga honom att ta tabletter och tvinga honom att få tillbaka livslusten.

 

När jag sitter i och lyssnar på syrsorna som spelar och trummornas slag på andra sidan floden känns livet så hopplöst. Det känns så tomt. Så ovärdigt. Jag vill hjälpa David. Varför får jag inte?!

 

Det gör ont att se människor dö på sjukhusen. Det gör ont att greppa efter liv allt man kan men att de ändå går till spillo. Men det är mycket värre att kunna hjälpa, men inte får hjälpa. Det är så mycket värre att vilja ge liv, men att inte få. Det är så mycket värre att se en man som kan leva ytterligare i flera år välja att dö. Och framförallt gör det så ont för det är en man jag tycker mycket om. En man jag har stor respekt för. En man jag tror på. En man jag vill ska leva, en man jag vill ska se sina barn växa upp åtminstone ett par år till.

 

Jag har alltid sagt att jag har en liten familj. Med i dödens tider tar jag tillbaka det. För de människor som dör är min familj. En bit av min vardag, som jag tar för given, som kryper nära inpå även om jag avfärdar den just som vardag. Varför är det så att det är först när människorna kippar efter sina sista andetag som man inser? Att det blir stora hålrum när deras kroppar blir kalla? Min afrikanska familj är stor, och nu ligger ännu en familjemedlem inför döden.

 

David ligger och väntar på att livets sand ska rinna ut ur timglaset, på att vattnet ska sina under broarna, på att luften ska vägra fylla hans lungor. Och jag vill stoppa tiden. Hejda minuterna. Stanna sekunderna. Få tiden, tiden att övertala honom att livet är värt att leva, även om man har aids. Att livet kan levas. Jag vill stanna tiden. Jag vill få tillbaka den David jag känner. Jag vill inte förlora honom.

 

 

 

En av stadens fyra triumfbågar.

 

Bangui genomgår en förvandling. Ligger på operationsbordet under kirurgens skalpell. Första December stundar, och tills dess ska staden målas, byggas upp, byggas om, rivas, sandpappras, lagas och tvättas. Första December är landets nationaldag och längs Avenu Boganda står pyttsar med målarfärg, rangliga stegar och spilld färg på de dammiga gatorna blir till ett färgglatt mönster av fotspår, sliriga cykeldäck och små klövar av förbipasserande får.

 

Nationaldagen är landets mest viktiga helgdag och folk glädjer sig redan. Kyrkornas körer övar sånger att sjunga, företag syr upp nya uniformer och trycker ut banderoller för att vara med på de tåg som kommer att tåga genom staden som kommer att vis sig från sin vackraste sida.

 

Det är nu som Banguis företagare får ett brev (det skulle vara frestande att säga ”på posten” men eftersom det inte finns någon post låter jag bli) till sina kontor. En grådaskig kopia med presidentens emblem fyllt med vackra ord. Ett brev som informerar om att nu är det dags att göra sig redo för festligheterna. Att nu är det hög tid att göra staden fin. Måla om kontorets fasad. Laga sprickorna i väggen. Tvätta bort dammet. Sopa gatan utanför kontoret. Att förbereda personalen på att tåga genom staden, ge dem nya kläder, trycka upp någon snitsig reklam på fina banderoller. Att det får givetvis mycket gärna stå något fint om landet och dess överhuvud på de vajande flaggorna.

 

Och skulle det vara så, att man INTE vill måla om, eller att man INTE vill att ens personal ska tåga genom staden denna viktiga dag, ja då får man betala för det. 200.000 cfa. Drygt 3000 svenska kr.

Visst är det fint att leva i en demokrati? I ett land där man gör som man vill? Där staten inte lägger sig i människors privatliv? Det är fint. Fint. Fint. Fint.

 

 

 

 

 

 

Så skrattar döden mig i ansiktet igen.

Precis när man tagit sig upp på andra sidan, när man spottats upp av döden på livets strand händer det igen. Ännu en gång. En anställd i öster är allvarligt sjuk och behöver evakueras. Det hela går mycket fortare än förra gången. David, den sjuke, anländer med ett flygplan till Banguis flygplats när solen börjar krypa ner mot horisonten. Ännu en gång fylls min bil med sjukdom och vi kör till sjukhuset vars väggar glöder i solnedgången.

 

David är döende och hans ögon har förlorat livet. Hoppet. Jag sitter på en bänk bredvid en handikappad kvinna som har ett litet barn i sin famn när jag väntar på att läkaren ska ta emot David. Det lilla barnet ler åt mig och jag pratar med honom. Håller i hans små händer och ler åt hans rynkade näsa och glittrande ögon. I en mörk korridor där dödens lukt dröjt sig kvar känns det lilla barnet, det lilla livet, malplacerat. Jag tittar på de affischer som är tejpade på den flagnande väggen med reklam för vitaminer, plåster och ett schema över symptom på diabetes. Och världen är skev. Så fruktansvärt skev.

 

Jag skriver om kongolesiska flyktingar i öster, ugandiska rebeller som attackerar i morgontimman, men är inte detta värre? I öster finns det en konflikt att ta på. En konflikt bortglömd av världen, ja, men ändå en konflikt. Här finns ingen konflikt. Här finns inget krig att skylla på. Här är det bara vardag. Är detta inte ännu värre? Att vardagen ska vara en ändlös kamp mot döden.

 

Diagnosen faller. Tuberkulos, tyfoid, malaria och amöba. Sant eller inte. Hur ska jag veta? Är det inte så att människan som ställt diagnosen bara vill ha ännu mer pengar? Om vi betalar ett par tusen cfa till och frågar snällt kanske diagnosen kan vara något så banalt som en förkylning? Hur ska någon någonsin veta något i detta universum där allt kan köpas för lite pengar. Vi mutar för att få tillgång till röntgen, blodprov och en sjuksköterska. Jag går förbi salen där Harouna dog för ett par veckor sedan och jag faller. Salen där en flickas blod forsade och mitt hjärta drunknade i hennes blod. Jag klamrar mig fast. Pillar med mobilen. Tänker praktiska tankar om hur vi ska ta hand om David, att vi måste hämta hans fru, att jag måste försöka hitta en kompetent läkare. Jag försöker. Att inte falla.

 

Någon dör och en dödsklagan bryter ut. Människor skriker, sjunger och gråter. Jag får alltid rysningar. När de sörjande går förbi mig ser jag en ung tjej som har en beige tröja på sig. På tröjan står det ”La vie n'est pas belle”. Livet är inte vackert. Är det inte ironi så säg?

 

Nej. Livet är inte vackert. Inte just nu. På kort tid har tre anställda dött och nu ligger ännu en döende. Jag vet att jag borde hoppas, att jag borde säga att denna gång, denna gång ska livet vinna. Vi ska vinna. Men jag kan inte. Jag är ledsen. Det känns inte som att livet vinner. Inte just nu. Döden hånskrattar mig rakt i ansiktet.

 

Eftersom det är sen eftermiddag finns det ingen läkaren som jobbar och allt vi kan göra är att hoppas att David överlever natten. Överlever tills morgontimman gryr och då får vi hålla tummarna för att någon läkare behagar komma till jobbet, att han är kapabel att ge David den behandling han faktiskt behöver och att det finns mediciner att köpa. Jag har en gnagande känsla i magen när jag åker hem till mig. Jag falsksjunger i bilen så högt jag kan och sedan börjar jag gråta.

 

Livet är så skört. Ett centralafrikanskt liv är ingenting värt och jag skäms så över att vara på denna sida. De människor som dött har varit vardagsmänniskor för mig. Människor jag känt i flera år och även om jag inte löst livets stora gåta tillsammans med dem har vi delat vardagen. Delat svettiga timmar på mitt kontor och dammiga resor på evighetsvägar. De lämnar tomrum efter sig. Och jag vill inte ha mer tomrum. Mer tomhet. Det gör ont.

 

Maktlösheten ger mig en örfil och jag blir tom. Tom för att jag inte kan göra något för dessa människor. Tom för att jag inte kan läka deras sår och stilla deras smärta.

 

Det är natt och syrsorna spelar. Fladdermöss skriker utanför fönstret och på den bleksvarta himlen lyser en liten månskärva apelsingul. På min veranda blinkar eldflugor. Nej, idag är livet inte vackert. Idag är livet så brutalt orättvist och så fruktansvärt smärtsamt. Inte för mig. Nej. Jag sitter ju här hemma i mitt hus och har allt jag behöver. En vit hudfärg och en försäkring som kommer flygande för att hämta mig om något skulle hända. Ännu en gång är det inte jag som ligger för döden och har ögon tomma av hopp. Så jag ska inte tala om smärta, om hopplöshet och orättvisor.

 

Men livet är inte vackert. Inte nu. Döden naffsar mig i hälarna hur fort jag än springer.

Jag orkar inte springa mer. Mina ben bär mig inte längre.

 

 

 

Så händer det. Regntiden ger vika för torrtiden. Plötsligt vet man. Känner man. I luften. Att något hänt. Att det är annorlunda. Först går en dag utan regn, man tvivlar men hoppas. Sedan går två dagar, tre dagar och när man ser de gråtunga molnen ge vika för ett dis fullt med damm, när temperaturen stiger, vet man. Att torrtiden är här.

 

Om ett par veckor kommer gräset vara fnasigt torrt och världen kommer ha målats röd. Det kommer ligga ett rött lager med damm på alla blad, husens väggar kommer färgas ljusröda, bilarna kommer vara täckta av fint damm och mina fötter kommer vara rödfärgade, med ljusa märken efter sandalernas band. Som om Gud tappat ut en puderdosa med röd färg över världen. Läpparna kommer att torka och vilja spricka, kläderna kommer att sluta lukta mögel, och det kommer regna sotflagor från himlen. När gräsbränderna breder ut sig kommer stora bitar med sot flyga iväg med vinden och lägga sig på min veranda, på min bil, på mig och på mina papper.

 

Torrtiden är här. Har intagit världen utan att fråga och håller den i sitt grepp fram tills april. Då kommer himlen ännu en gång invaderas av mörka moln och nätterna kommer lysas upp av blixtar. Men nu, nu kommer nätterna vara klara och när stjärnorna föds kommer temperaturen att sjunka. Och när natten jagas iväg av solen kommer dimman ligga tjock över floden innan den avdunstar och ger vika för den obarmhärtiga värmen som kommer inta staden. Floden kommer sina som om någon glupsk mun svalt det forsande vattnet. De vita hägrarna kommer flyga in över staden och sätta sig på rad vid poolen, som om de satt vi en bar och väntade på att bli serverade.

 

Torrtiden kommer med löften. Löften om äventyr, löften om resor, löften om nätter tillbringade under bar himmel, löften om kallt vatten som rinner mellan tårna och löften om långa dagar under en stekande sol. Löften om en ny säsong med kunder, om nya utmaningar och kvällar med en eld som lyser upp klipporna vid campen och löften som grodor som kväker vid flodens kant och löften om tidiga morgnar fyllda med adrenalin på Banguis flygplats.

 

Torrtiden är här. Oundviklig. Jag visste ju, att den skulle komma. Men ändå. Är det som ett kärt återseende. Som en vän man inte sett på väldigt länge, och nästan glömt bort hur hon ser ut. Hur hon smakar. Hur hon talar. Torrtiden är här. Ett kärt återseende.

 

 

 

Hon heter Christelle och hör till den dammiga inredningen på en av stadens restauranger. Hon har tre olika peruker som hon byter mellan. En med långa, svarta flätor, en med lila hårslingor, och en kort glänsande blond page. Hon är pinnsmal och hennes lår ser ut ungefär som mina överarmar. Hon har klirrande armband och långa örhängen och brukar måla läpparna i lila. Hon är servitris, men mest är hon prostituerad. Hon säljer sig själv till desperata själar. En natt med Christelle kostar 10.000 cfa (130 kr) om man är vit och 5000 cfa om man är svart. Christelle kommer från Boali, en liten stad ett par timmars bilväg från Bangui. Hon bor hos en släkting här i staden. Hon har två barn här i Bangui, och ett barn som är kvar med mormor i Boali. Hon har gått två år i skolan men kan inte läsa och skriva. Den libanesiska ägaren till restaurangen där hon jobbar betalar henne aldrig någon lön, men Christelle är kvar eftersom det är där hon träffar sina kunder. Hon har fyra stamkunder. En belgisk man som jobbar för en internationell hjälporganisation. En fransk militär, en amerikan, och en centralafrikan som är en högt uppsatt man på en av stadens banker. Christelle tjänar mer pengar sedan 2003. 2003 ägde den sista militärkuppen rum och efter den öppnades landets dörrar och franska militärer och olika internationella hjälporgan kom flygandes. Sedan dess är affärerna rätt goda för Christelle. Inom biståndsvärlden finns många desperata själar. Hon skrattar mycket och ofta och vi brukar prata om hennes barn och hon öppnar alltid min colas kapsyl med tänderna.

 

Han heter David och säljer potatis och lök. Jag visste att han tillhörde ngoula-stammen innan han berättade det för mig. Det syns. Ngoula kommer från norr, vid gränsen mellan RCA och Tchad. Han är lång och är så där senigt smal som vissa män är. Hans hud är nästan kolsvart och han blänker i solen. Han fångar alltid min uppmärksamhet bland de myllrande människorna på gatan eftersom han är huvudet högre än alla andra och hans leende är stort och vitt. Han kör en pousse (en vagn) med potatis och lök längs Avenu Boganda. David kom till Bangui för 10 år sedan. Han bodde i norra delarna av landet tills hans fru och barn dog i någon sjukdom. Eftersom byns äldste anklagade honom för att ha ”kastat det onda ögat” på de avlidna lämnade han byn och tog sig till Bangui. Här köper han potatis och lök från Sudan och säljer dem vidare. Han bor i ett kvarter som ligger bortom den stora marknaden och han tror att han tjänar ungefär 1000 cfa (13 kr) om dagen. Men han vet inte så noga. Han har gift om sig med en ung kvinna och tillsammans har de fyra barn och ett femte på väg. Han lovar dyrt och heligt att om det är en flicka ska hon få heta Charlotte. Men då måste jag förstås köpa ett par kilo potatis.

 

 

De kallar honom Bengba. Benga betyder ”röd” på sango och även om Bengbas hud ser mer ut som honung kallar de honom röd. Han är så ljus att man ser det band med kaffebruna fräknar som sitter över hans näsa. Han har pigga ögon och ett fyrkantigt huvud. Bengba tror att han är 12 år. Och det skulle han säkert kunna vara. Fast jag tror nog att han är ett par år äldre. Hans mamma dog för ett par år sedan och hans pappa vet han inte vem det är. Han bor i en förort tillsammans med sin farmor som är för gammal för att klara sig ensam. För att tjäna pengar säljer han plastpåsar vid Marche Centrale. Och så bär han rika människors överfyllda korgar. För det får han ett par mynt. En katolsk nunna betalar Bengbas skolgång och han går just nu i motsvarande trean. Varje morgon går han till fots en timma för att ta sig till skolan, när lektionerna slutar klockan 12 går han till marknaden för att försöka få ihop pengar till sin och sin farmoders mat. Just det, Bengba heter egentligen Bob Yoloka och har en blå tröja med sprakande reklam för någon resebyrå i Frankrike.

 

Corrine jobbar som ”fille d'acceuille” på Rock Club. Den privata sportklubben där vi rika människor förlustar oss. Där vi simmar i klorblått vatten och tittar på palmerna och låtsas att vi är på Mallorca, där vi spelar tennis som om vi vore på US Open och där vi dricker öl och låtsas att det är paraplydrinkar och att vi är kungar av världen. I receptionen sitter Corinne. Och är inte särskillt vacker. Hon har sneda ögon och högt hårfäste, men är väldigt trevlig. Ler mot mig när jag kommer för att simma min kilometer. Corinne är 27 år och är uppvuxen i Bangui. Hennes pappa var militär och dödades 2003 av kongolesiska rebeller. Säger hon i alla fall. Hennes pappa lämnade efter sig Corinne och 5 andra helsyskon, 3 fruar och 10 halvsyskon. Corinne tjänar ungefär 300 kr i månaden och det räcker till hyran av deras lilla hus. För att äta mat är hon beroende av sin pappas andra fru som har en liten klädbutik på stadens stora marknad. Corrine har inga barn. Hon har varit gift med två olika män men båda har lämnat henne eftersom hon inte kan få barn. Eftersom hon aldrig kommer bli gift är hon beroende av sin pappas fruar och sina syskon. Corinne tycker att rosa är väldigt fint och säger hela tiden till mig att jag borde klippa av mig mitt hår och ge det till henne. Jag säger att då vill jag ha hennes hudfärg. Då skrattar hon en pärlande skratt och säger att jag är galen.

 

Jag vet inte vad hon heter men när jag åker hem i skymningen brukar hon dansa. Dansa med uppsträckta armar och ett bakåtkastat huvud. Borta från världen. Hon är vacker. Lång, med mörk hud som glänser och invirad i ett rött tyg. Hon är galen. Eller, det är vad man säger. Att hon tappat förståndet. Eller har hon fångat det? Jag vet inte hur gammal hon är men jag vet att hon om nätterna sover under ett bord vid torget. Bordet ägs av en muslimsk man som på dagarna säljer lök och potatis. På dagarna vandrar hon runt på Banguis gator med fångad blick. En sådan blick som vet precis vart den är på väg men som aldrig hittar dit. På kvällarna dansar hon själv i ett hörn av marknaden. Stampar upp damm med sina bara fötter bland små drivor av papper och sopor som ligger på gatan. Ryktet säger att hon blev galen när hon såg sina barn brinna upp i ett hus påtänt av militärer. Jag tänker att man kan bli galen för mindre.

 

Hon heter Victoria och är lätt överviktig. Sitter innanför de fallfärdiga väggar som utgör den myndighet jag nästan dagligen jobbar med. Hon är en av sekreterarna. Hon är äldst av de fyra sekreterarna som delar på två rangliga skrivbord och det är hon som bestämmer. Victoria kallas Vicky och har blekt sin mörka hud till orangebrun. Hon är lång, har och alldeles säkert varit slående vacker. Idag ser hon ut som bättre begagnad. Hon sitter i vackra, traditionella kläder bakom ett skrivbord där en skrivmaskin från svunna tiden står och staplar med dammiga papper bildar evighetshögar. Om man vill ha ett papper gjort av Vicky måste man betala henne lite. Eller bjuda henne på en cola. Eller en öl. Hon tycker om öl. När ölen väl är drucken blir hon bedårande och spinner som en katt. Då skrivs det papper och möten bokas med ministern och direktören.

 

Bienvenu betyder välkommen men är även ett namn. Min egen Bienvenu kör en taxi som heter ”Jesus la solution”. Taxins baksäten är klädda i leopardmönstrad plysch och från backspegeln hänger ett krucifix i rosa plast, en nallebjörn och ett radband. Bienvenus ena ben är kortare än det andra och han haltar när han går. Han spelar kristna lovsånger i den gula taxibilen och han tjänar 400 kr i månaden. Han är gift med en kvinna från norra delarna av landet och har tre döttrar (vad han vet säger han skrattandes när jag frågar honom). Hans stora dröm är att resa till USA. Där vill ha se alla fina bilar. Och sedan vill ha köpa sin egen taxibil.

 

 

Varför jag skriver detta? För att jag får en utmärkelse, och en utmaning, av bloggerskan Sandra. Man måste skriva sju saker om sig själv. Jag skulle kunna skriva saker som att jag lyssnar på RFI när jag somnar, eller att jag ogillar traditioner, att några av mina vackraste minnen är nätter tillbringade under bar himmel med stjärnor som föds, blinkar, faller och dör. Jag skulle kunna skriva saker som att jag har svårt för människor, att jag inte tycker om bananer att jag dansar för mig själv på kvällarna och att jag ogillar att klippa tånaglarna. Sådana saker skulle jag kunna skriva. Men jag låter bli. Jag väljer att skriva om sju människor som finns i min vardag. Varje dag. Flera gånger. Människor som lever vardagliga liv. Människor vars öden flätas samman med mitt.

 

Människor. Som jag. Människor som alla är en bit av mig. Jag tänker inte ge er en lång utläggning om vad jag ser hos dem som jag hittar i mig själv. Men detta är mina sju människor. De är mina sju saker om mig själv.

 

”Jag vill så gärna hjälpa, men jag vet inte hur.”

Sant. Och så fel.

 

Om alla människor tänkte ”jag vill så gärna hjälpa, men jag vet inte hur” skulle det inte hända något. Det skulle inte finnas några hjälporganisationer och inte några fredsbevarande styrkor. Det skulle inte finnas läkare som är beredda att amputera ett ben under bar himmel och det skulle inte finnas händer som delade ut mat till svältande munnar.

 

Vilken tur, att det finns människor som tänker ”jag vill så gärna hjälpa, och trots att jag inte vet hur jag ska göra det, tänker jag ta reda på det, och sedan tänker jag hjälpa”. Vilken tur, att det finns sådana människor. Som inte begränsar sig till sin egen okunskap. Utan som vill hitta lösningar. Och som hittar dem.

 

Biståndsvärlden är en komplex värld. En värld jag är mycket kritisk till. Att hjälpa ÄR svårt. Att hjälpa på rätt sätt är ännu svårare. Jag är mycket skeptiskt till humanitära organisationer och internationellt bistånd. Mycket blir alldeles fel. Och en dag, snart, när jag har samlat mina tankar, tänker jag skriva flera sidor om hur fel det kan bli.

 

Men jag konstaterar att det inte är okej att människor våldtas, huggs i bitar och mördas utan att någon försöker göra något. Det är inte okej att pojkar som är för små att bära tyngden av ett vapen drogas och tvingas att våldta sina systrar för att visa lojalitet till gruppen. Det är inte okej. Det är inte okej att världen inte vet.

 

Men vem försöker vi lura? Världen vet. Eller bitar av den. Men av någon anledning får inte informationen cirkulera. LRA förses med vapen och ammunition genom paket som släpps ner från flygplan som flyger över skogarna som blivit rebellernas högkvarter. Alldeles uppenbarligen finns det pengar någonstans. Alldeles uppenbarligen finns det någon bakom. Alldeles uppenbarligen skulle det vara ytterst lätt att strypa tillförseln av vapen. Det skulle vara lätt att ta reda på vems pengar som blivit till vapen som används i ett krig utan namn.

 

Låt oss sluta vara så naiva. Det handlar inte bara om tusentals flyktingar och om hundratals barnsoldater och våldtagna flickor. Det handlar om mycket mer. Det handlar om politiska uppgörelser och om saker som vi vanliga människor inte bör veta. Om saker som tydligen är viktigare än tusentals liv som mördas och hundratals våldtäkter. Saker som uppenbarligen är värda allt detta blod.

 

Vi kan väl börja med att sluta att vara så naiva. Så naiva att vi tror att länders regeringar är goda och att liv är viktigare än pengar. Att liv är viktigare än olja och diamanter. För ett liv är ingenting värt. Välstånd och makt är viktigare än liv. Och låt oss sluta tro att detta bara gäller korrumperade länders regeringar någonstans i mitten av Afrika. För det gäller inte bara dem. Det gäller lika mycket våra europeiska, helylle och vackra regeringar.

 

Tusentals människor dör. Och ingen hör deras skrik. Byar bränns, blod blir till pölar som torkar i solen och små flickor tillfångatas och våldtas regelbundet tills de dör av sina skador. Ingen hör deras skrik. Deras död är förgäves. Ingen försöker kämpa för dem, ingen skriker för dem. Ingen slåss för dem. Ingen samlar ihop deras utspridda kroppsdelarna och begraver dem. Ingen gråter för dem.

 

Låt oss sluta säga att vi så gärna vill hjälpa men att vi inte kan för att vi inte vet hur. Låt oss hitta lösningarna istället. Det går att hjälpa. Det går att rädda. Det går att begrava och torka blod. Det går.

Och även om det skulle vara så att vår hjälp inte alltid blir på bästa sätt; då är det väl bättre att vi i alla fall har försökt, än att vi sagt att vi är för inkompetenta och lata för att hitta lösningar?

 

Vilken tur, att det finns människor som vill hitta lösningar. Som vill hjälpa och som hjälper. Som inte låter sig stoppas. Som bestämmer sig för att det går. Som bestämmer sig för att även om det inte går att rädda världen, kanske man kan rädda ett liv. Två liv. Kanske man kan skrika åt någon vars skrik har strypts av en machete och gråta tårar åt någon vars tårar sugits upp av den röda jorden. Och att det är värt det.

 

Vilken tur, att inte alla människor tänker, att de gärna vill hjälpa, men att det inte vet hur, och därför blir det ingenting av.

 

Och om man nu skyller på att problemen är på andra sidan världen och att det är för långt bort, kostar för mycket. Då kan man väl titta sig runt axeln. För det finns misär i Sverige också. Det finns orättvisor och det finns människor som dör i sådan ensamhet att ingen märker att de dött förrän deras komposterade lik påträffats i deras lägenhet.

 

Inte lika glamour som att åka till Afrika och strida mot rebeller, men om det nu är så omöjligt att göra det kan ni väl göra det som går att göra hos er. Mitt framför er. På er gata. I er stad. Då kan i alla fall ingen skylla på att det är för långt bort.

 

Jag är tacksam att det finns människor som vars vilja att hjälpa är så stor att det övervinner alla ”långt borta, jobbigt, kostar för mycket, tar för lång tid”. Och jag önskar jag var vore mer sådan.

Jag önskar att jag inte skulle tappa hoppet. Jag önskar att jag inte skulle bli så uppslukad av blodet att jag inte såg möjligheterna att torka upp det.

 

Jag vill skrika det skrik som de mördade och lemlästade människorna skriker och som aldrig blir hört. Jag vill gråta de tårar som aldrig gråts för de liv som går till spillo. Och jag vill ge detta krig ett namn. För jag vill inte gömma mig bakom tanken att det är för svårt och för långt borta. Jag vill inte förlora mig i att jag inte kan göra någon skillnad.

 

Vem vore jag, om jag visste att detta dödande pågick utan att försöka göra något? Vem vore jag om jag inte försökte? Vem vore jag, om jag kapitulerade inför bekvämligheten av mitt liv? Vem vore jag?

 

Jag tänker inte säga att det är för svårt. För långt borta. För omöjligt. De människor som mördas, de flickor som våldtas och de pojkar som blir soldater är värda ett minimum av respekt. De är värda att vi försöker. Att vi tror. Att vi inte ger upp.

 

Jag tänker inte säga att det är FÖR svårt. Jag tänker säga att det ÄR svårt. Att det ÄR långt borta. Men att allt är bättre än inget. Och att de människor som sätter livet till är värda att jag inte ger upp hoppet. Det är det minsta jag kan ge dem.

 

Förra inlägget upprörde tydligen många känslor. Men misstolka mig rätt.

 

När jag skriver om att ingen bryr sig och att världen blundar menar jag kanske inte varje privatperson. För sanningen är ju den, att Anna och Lars i Stockholm kan inte göra så mycket för fembarnsmamman som blir våldtagen och sedan mördad av ugandiska rebeller i den tidiga morgontimman. Låt oss inte ha överdrivna förhoppningar.

 

Om alla svenskar som hade dåligt samvete över sitt rika liv skulle bege sig till Afrika för att rädda människor skulle de förmodligen göra mer skada än nytta. Man måste bry sig om sitt eget liv och sitt eget samhälle. Det svenska folket måste bry sig om sitt land och sin politik. Givetvis.

Jag menar inte att Anna och Lars ska sluta bry sig om Sveriges framtid och ge sig hals över huvud till Afrikas hjärta för att bekämpa rebeller och torka blod. Men det är för mig fullständigt oförståeligt att det år 2009 pågår ett krig som ingen vet om. Att tusentals människor flyr och att ännu fler misslyckas med att fly och mördas. Utan att världen vet om det.

 

Hur många vet var Centralafrikanska Republiken ligger? Hur många vet vad LRA står för? Hur många vet att det pågår en förintelse i centrala Afrika? Att nu, just ikväll, flyr människor från sina byar?

 

Afrika är världens näst största kontinent, består av 54 olika länder och befolkas av ca 900 miljoner människor. Vet du hur många korrespondenter som Sveriges Radio har i Afrika? En. Vet du hur många korrespondenter Svenska Dagbladet har i Afrika? En.

 

Man brukar uppskatta antalet människor som dött i Darfur till drygt 300.000. Man talar om två miljoner människor som tvingats fly. Ingen vet riktigt, men man uppskattar att det finns runt 6000 kongolesiska flyktingar i östra RCA. Man tror att drygt 200 barn tagits av LRA för att bli soldater. Man uppskattar att 3000 människor mördats. Men ingen vet.

 

Anna och Lars bör fundera över huruvida könskvotering är bra eller inte för Sveriges universitet. De bör klaga på låga studiebidrag och oja sig över skatten de betalar. För vad skulle Anna och Lars kunna göra för Centralafrikanska Republiken? Vad skulle de kunna göra för de människor som flytt från Sudan? Vart ska man börja hjälpa? Kan man hjälpa? Jag har inget svar. Jag har ingen bra paketlösning till ett bra pris.

 

Men jag skulle önska att det fanns lite mer perspektiv. Lite mer djup.

 

I augusti hade 1154 personer dött av svininfluensan enligt WHO. Inte i Sverige. I världen. 1154 personer. Givetvis är detta hemskt. Det är 1154 onödiga dödsfall.

 

Hur många rader har skrivits om svininfluensan?

Hur många rader har skrivits om de hundratals barn som blivit barnsoldater? Om de miljoner människor som flytt? Om de hundratusentals människor som dött?

Jag låter er själva ägna er åt matematiken.

 

Jag vet inte. Jag har ingen bra lösning på hur vi ska rädda världen.

Men jag önskar att det fanns lite mer perspektiv.

 

Jag tycker inte att det är för mycket begärt.

 

Nu, i samma stund som du läser dessa rader, pågår ett krig.

 

För 30 år sedan, i ett Uganda härjat av inbördeskrig, bildades LRA. Lords Resistance Army. Joseph Koni var den karismatiske ledare som proklamerade krig mot ”djävulens folk”. Han själv, med sitt folk, är Guds utvalda folk. De ska utrota de smutsiga. De ovärdiga. I Guds namn dödade, våldtog och torterade de.

 

Idag är Uganda ett relativt stabilt land. Men LRA har överlevt. Idag är de verksamma i östra Kongo och i Centralafrikanska Republiken.

 

De kallas ”tongo-tongo”. Tongo betyder morgon på lingalla. De kallas detta eftersom det är i den tidiga gryningstimman de anfaller. Det är då de dödar, lemlästar och våldtar. Det är då de tillfångatar barn för att bli soldater klädda i alldeles för stora uniformer och som i Guds namn fortsätta utrotningen.

 

I staden Obo i östra RCA finns det över 300 kongolesiska flyktingar, och över 2500 centralafrikaner flytt från byar runt omkring. I staden finns nästan ingen mat. LRA omringar staden och gömmer sig på de plantage som omger stadens hyddor. Ingen vågar sig utanför stadens gräns. De som av hunger drivs ut på åkrarna kommer aldrig tillbaka.

 

I den lilla byn Zémio har över 3000 kongolesiska flyktingar tagit skydd. Den 24 Okotber överfölls byn Débricassa. De flesta i byn dödades.

 

FACA, regeringens trupper finns på plats, detta gör även den ugandiska regeringens militärer. De har gått från Uganda, genom Kongos regnskogar och in i RCA för att driva bort LRA. Men driva vart? För att göra vad? Man flyttar bara problemet. Först var det Ugandas smutsiga folk som skulle rensas ut, sedan Kongos, nu RCA's. Och av en händelse råkar Ugandas trupper komma från samma etniska grupp som LRA. Ryktena säger att de Ugandiska trupperna deltar i LRA's räder istället för att bekämpa dem. Vad FACA gör vill jag helst inte veta...

 

Regeringen uppmanar befolkningen i öster att delta i kampen mot LRA. De håller vakt över byarna tillsammans med FACA's soldater. Vakar genom nätterna för att kunna uppmana byarnas befolkning till flykt innan LRA attackerar. I den tidiga gryningstimman.

 

En fransk präst jag känner bor i Nzako. En by uppbyggd på diamanthandel. Han tar sig på cykel till de byar runt omkring dit ingen bilväg leder. Jag fick ta del av en text han skrivit idag om situationen i östra RCA. Han berättar om hur han ser männen i byarna tillverka vapen av gamla cykelhjul. Ett desperat försökt att försvara sig. Att försöka fly från rädslan. Skräcken som bosatt sig i människorna som vakar genom nätterna. Som ber för att dimman som omger byarna i gryningstimman inte ska gömma döden.

 

Vad ska att hemmagjort vapen av ett cykelhjul göra mot en AK 47? Vad ska soldater som är allierade med rebellerna göra för en befolkning som är bortglömd av världen?

 

Det pågår ett krig. Ett krig utan namn. En katastrof utan journalister, kameror, hjälpaktioner och internationell närvaro.

 

Varför är det så att det är först när det är för sent som vi, resten av världen, uppmärksammar det som hänt? Varför säger vi då, att vi inte visste? Varför är det ingen som försöker rädda dessa människor som jagas av skräcken? Varför är det ingen som försöker rädda de barn som ska bli mördare och drogade våldtäktsmän? Varför gör ingen något?

 

Man skulle tro, att vi lärt oss något. Förintelsen, Rwanda, Darfur... Men nej. Vi fortsätter blunda. Fortsätter sticka huvudet ner i sanden som strutsen. Strutsen vår bästa vän.

 

Hur kan vi fortsätta dricka våra lattes, klaga på för låga studiebidrag och tycka att det viktigaste som finns är könskvotering in på universiteten? Hur kan vi titta oss själva i spegeln och tycka att vi lyckats rätt bra?

 

Det pågår ett krig. Just nu. Ett krig utan namn. Utan namn. De människor som våldtas, lemlästast, huggs i bitar av macheter och vars kroppsdelar ruttnar i solen får inget namn. Inte ens det. Inte ens det är de värda i våra ögon. De får inte ens äran att omnämnas i fyra rader i en notis i en dagstidning. Ännu mindre får de äran att filmas och visas på våra nyheter. För de kunde ju störa oss. Ge oss lite dåligt samvete. Få oss att tappa matlusten. För ett par sekunder. De är uppenbarligen inte värda något dåligt samvete och ett par sekunders förlorad matlust.

Vi blundar. Ger dem inget namn. Och när de alla är dödade, när marken är röd av blod och när alla barn blivit soldater, när alla kroppsdelar förmultnat, då hoppas vi att ingen frågar oss varför vi inte gjorde något, för det skulle ju kunna bli lite jobbigt för oss. Men om någon, mot förmodan, skulle göra det, svarar vi att vi inte visste.